Den gamle arbetarförfattaren Ivar-Lo Johansson reste runt i olika länder och levde med fattiga gruvarbetare, prostituerade, hemlösa. De utsattas situation var enligt författaren det bästa måttet på ett samhälles allmänna tillstånd. Hade han levt nu hade han sörjt.

För några månader sen bevittnade vic historiska händelser. Folk revolterade mot decennier av förtryck i Egypten, Marocko, Libyen. Världen som länge tigit och tittat bort applåderade folkupproret. Den arabiska våren övergick snart i en europeisk sommar där indignerade européer samlades i hundratusental i huvudstäderna från Madrid till Aten. Den ekonomiska krisen blev plötsligt en katalysator för allehanda ont som vilat under ytan.

Nu vibrerar världens börser av skrämselhicka. Barack Obama är plötsligt rynkig och gråhårig av de bekymmersamma siffrorna. I England har vredgade våldsverkare krossat allt de kunnat.

Människor i marginalens misär. Människor som stoppas av polisen utan anledning. Människor som tvingas identifiera sig för att de ser misstänkta ut sen födseln. Människor som vet att de lever grannar med en rikedom som de aldrig kommer kunna ta del av. Människor som vet att den omtalade ekonomiska krisen först och främst kommer drabba dem. De som behöver samhället men samhället inte vill ha.

Överallt växer gapet mellan människor som har allt de pekar på och människor som saknar det mest elementära. Under regeringar som bantat ner den offentliga sektorn och slaktat ungdomsgårdar, omsorg, vårdinrättningar. Sålt ut verksamheter och privatiserat. Regeringar som skattesubventionerat de rika och skuldbelagt de fattiga. Regeringar som odlat individualismen och skrattat åt kollektivismen.

Så stärkte de känslan av ”Mitt och Ditt” och fördjupade avståndet mellan ”Vi och Dom”.
I natursköna Norge i mitten på juli avrättar en blond terrorist ungdomar som vore de tecknade figurer. Inte för att de gjort honom illa utan för att de hotar hans hatiska mytologi om ett kristet, renrasigt Europa.

Det skulle ha kunnat hänt var som helst i Europa för hatet har successivt smugit sig in i salongerna. Nu har hatet klätt upp sig och sitter i det svenska, franska, grekiska, italienska, norska parlamentet. De skriker ut sin nationalism som aldrig känts mer ute än just nu när nationsgränserna suddats ut. När börskrisen bevisar att vi alla sitter i samma båt. Våldet, kravallerna, massdemonstrationerna, missnöjet som växer och väsnas här som där. Inget land är en ö. Inte ens Storbritannien.

+ Kosteröarna på Västkusten!

– Pålitligheten i väderprognoserna. Regn hade de sagt och det blev sol. Tack.