ERIK: EJE ALMQVIST: Häromdagen var jag på en restaurang där jag beställde en fisksoppa med blåstång. Tången var klippt i konfettismå bitar, men doften fick mig att minnas en dag då jag var sju år och badade i havet med mina föräldrar.

Man skulle kunna säga att min blås-tång blev som Prousts madeleinekaka, även om det är larvigt av mig att alludera till ”På spaning efter den tid som flytt” eftersom jag aldrig läst Proust. Eller Freud. Eller Jung. Eller Marx. Eller Darwin.

Ändå färgar deras idéer min vardag. När jag minns saker från barndomen tänker jag på Proust. När jag blir sur på pappa tänker på jag Freud. När jag drömmer om att en kärlekspartner ska komplettera mig tänker jag på Jung. När jag slås av hur tråkigt det är att arbeta tänker jag på Marx. När jag försöker förstå varför jag tappar håret tänker jag på Darwin.

Hur som helst, jag svalde tångbitarna och mindes hur pappa simmade ut till en kobbe medan jag och mamma satt kvar på klipporna. Det var nog inte meningen att jag skulle höra, men när pappa ställde sig upp på skäret tittade mamma på hans kropp och sa: Det är för sorgligt.

Egentligen tror jag att hon tyckte om pappas kropp; det var bara att hon i hans allt mjukare former plötsligt såg åren som gått sedan de var unga. Pappa hade alltid varit smal, men när han nu stod där på kobben hade magen svällt och brösten blivit mjuka. Det här var 1990 och han var 37 år, vilket 2013 skulle betyda 45, eftersom vi lever annorlunda i dag och åldern, precis som valutor, måste justeras efter årsinflationen.

Minnet fick mig att tänka på när de, 13 år senare, skilde sig samtidigt som mitt första förhållande tog slut. Pappa hanterade sin nya situation genom att börja röka pipa och att köpa en sänkt BMW av sin kompis Christer.

Jag började springa. När chocken något år senare lagt sig slängde pappa piporna, men jag fortsatte löpa. Nu är jag lika gammal som pappa var när jag föddes. Åren har börjat slita på mig, tänderna är bruna och håret tunt, men tack vare löpningen är min kropp ovanligt proportionerlig.

Förra året drog en vän, som jobbar för ett stort klädmärke, ett måttband runt mina armar, lår och axlar. När det visade sig att måtten överensstämde med en skyltdockas frågade hon om jag ville bli provmodell. På grund av mitt ansikte var de inte intresserade av att visa upp mig på catwalken, men de ville gärna använda mig internt, för att prova klädernas passform.

S edan dess cyklar jag en gång i månaden till en studio där tre vackra fashionkvinnor ägnar mig – min kropp – fullständig uppmärksamhet. Jag sätter en ära i att stå still som en staty medan de klär av och på mig, betraktar och känner.

Häromveckan provade jag ett par chinos när jag kände hur de drog i den tunna italienska ullen som spände över mina skinkor. ”Det ser konstigt ut,”, sa Marie. ”Vi kanske ska be tillverkaren att lägga till några centimeter”, svarade Judith. De begrundade detta en stund innan Anna sa: ”Eh, jag tror inte att det är byxan. Det är modellen.” Jag försökte att spela professionell och oberörd, men jag tror att de såg hur jag spände ihop skinkorna i desperation. 

Inuti kände jag mig lika rädd för framtiden som jag gjorde när mamma plötsligt såg att pappas kropp blivit en annan. 

+ Disclaimer. För att undvika missförstånd vill jag förtydliga att jag förbehållslöst älskar alla människor som nämns i texten.

- Undantag. Utom Darwin.