Han kommer till mitt högstadium med ett brännbollsträ under armen. Han har en svart bomberjacka och vax i luggen, en nedre tandrad täckt av genomskinlig tandställning. Han släntrar runt i korridorerna, drar sina skosulor efter sig och öppnar upp klassrum och tittar in. Jag står vid mitt skåp och iakttar honom. Vi är lika långa men i hans ögon glänser något jag inte har själv. Något förbjudet. Han vet saker jag inte vet, jag känner det.

► LÄS MER: Sandra Beijers blogg på Metro Mode

Han står och spanar ut genom fönstret, ner över vår skolgård och snurrar slött brännbollsträt i luften. Jag håller krampaktigt om skåpsdörren, glömmer att ta ut böcker, gå till lektionen, titta bort. När jag andas ut – jag måste ha glömt av det sedan han steg in – möter han min blick. Jag stelnar till och han nickar åt mig, vinklar upp sin haka och kisar.

– Du, säger han. Du.

Jag tittar mig omkring men det är ingen annan än vi där.

– Hallå. Du, säger han igen.

Jag tar ett steg bort från mitt skåp, pressar fysikböckerna mot bröstet.

– Vad är det?

– Känner du Axel i 8B?

Jag skakar på huvudet. Han släpar trät längs med stengolvet och kommer närmare, det bildas en liten stig av smuts när våra avstånd krymper.

– Jag är här för att slå ner honom nämligen, säger han.

När jag inte vet går han. Dörren till trappuppgången går igen med en smäll och jag står kvar med dubbel puls.

Efteråt är jag olyckligt förälskad i tio månader och han kommer stundtals till platserna jag är på. En gång frågar han till och med om jag vill ha en cigarett. Han känner inte igen mig då, men han uppmärksammar min existens. Sedan rinner historien ut, hans namn bleknar och ersätts av andra. Men de delar alla samma kisande blick, samma sätt att titta utan att egentligen se mig.

Femton år senare är jag trettio år gammal och går förbi min gamla högstadieskola tillsammans med min pojkvän. Vi är på väg över gatan, han har sin hand i min men stannar upp när jag börjar gå.

– Vänta, säger han. Vänta, det är fortfarande röd gubbe. 

Och då drabbas jag av omedelbar hjärtklappning för att scenen inuti skolan är så nära i avstånd men tusentals mil bort på samma gång. Tänker att varför finns det ingen som skriver böcker, gör filmer, och komponerar musik om han som väntar in grön gubbe vid trottoarkanten. Är romantiseringen kring den svåra, otillgängliga, så djupt rotad att han blivit en självklarhet? I så många år har jag förväntats tråna, följa efter, vara maktlös. Försökt bli sedd, haft ett fjortonårshjärta som imponerats av brännbollsträn.

Så. Alla ni som ringer era mammor på helgen, som lämnar tillbaka borttappade plånböcker, som alltid ställer in disken. Som väntar på grön gubbe. Ni är så himla fina. Ni får den här krönikan av mig.

Och dessutom – när en ung man med snäll blick blixtrar till, lägger en hand mot ens bröstkorg, pressar sina läppar mot ens egna – tro mig, inget slår den fladdrande känslan. 

+ Att det är 20 grader i New York och att jag åker dit i morgon.

- Norrskenet över Stockholm. Var det lur eller? Såg ingenting.