Vi står och tittar på varandra. Vi borde kanske kramas nu men det gör vi inte. Med pojkvänner är det enklare, då kan man använda kroppen på ett annat sätt och göra saker bra igen. Men nu står vi bara här. Jag vet inte ens om jag är arg längre. Hon står och vrider på remmen till sitt armbandsur, maniskt, fram och tillbaka. Jag har sett det förut, den där gången hon snattade en parfymflaska och blev tagen av en väktare och några år senare när hon råkade kyssa en jag var kär i.

► LÄS MER: Sandra Beijers blogg på Metro Mode

Vi har försökt göra saker bra igen alldeles för länge, det känns som år nu men det är bara ett par månader om man börjar räkna.

Vi reste iväg till Prag för några veckor sedan, vi delade kläder och belägrade uteserveringar. Vi försökte sminka över och plåstra om vår vänskap så omsorgsfullt, som par som köper hund när förhållandet för länge sedan dött ut.

Jag kom hem dränerad från resan, grät hjälplöst i sängen och min pojkvän frågade vad som egentligen hade hänt. Och jag kunde inte ens svara på det. Det fanns inga specifika problem, ingen enskild händelse. Bara känslan av att det här är fel, så jävla fel och jag tillbringade större delen av vår weekend med magont och sömnlöshet.

Jag kan ju allt om henne, hon som nu står mittemot. Jag vet hur hon vinklar ögonbrynen strax innan hon ska gråta, jag vet vilka godisbitar hon plockar ur skålen. Jag kan hennes killtyp och högtflygande planer. Vi skulle flytta till London ihop. Bo i kollektiv och äta majs direkt ur konservburken. Men någonstans på vägen särades drömmarna. Hon ville inte längre, och jag ville ännu större. Det kom smygande tills det helt slukade oss, ett tjockt grått täcke vi knappt kunde andas under, där vi inte längre delade en enda dröm.
Till sist kramas vi ändå, fast avhugget och kort.

– Ta hand om dig, säger hon och jag svarar du med men vet inte om någon av oss menar det.

När hon vänder sig och går står jag kvar och väntar på tårarna. För jag ska väl vara ledsen nu? Vi som var som en enda person. Men jag får inte ens fram en snyftning. I stället är känslan motsatsen: som att en vass och stenig grushög lyfts från bröstet. När jag promenerar hemåt tar jag ut svängarna och går i stora slalomkurvor längs med trottoaren, sträcker ut armarna, andas frisk luft. Borde känna mig trasig men är mer intakt än någonsin, behöver inte göra något. Jag behöver inte, fastän jag delat silverhjärta i små tunna halskedjor och lovat lovat lovat i år efter år att vi ska stå enade mot livets alla orättvisor. Man kan stå på barrikaderna alldeles ensam också. Det räcker faktiskt.

+ Netflix nya Marvel-serie Daredevil
- Att körsbärsblommorna försvinner så fort.