I Sverige är vi rädda att satir sårar människor. I andra delar av världen är man rädd att satir når ut till människor. Den enda för vilken satiren verkligen är ett hot är den som vågar vara avsändare. Walid Hassan var känd för sin satir på irakisk tv, i ett program som kallades ”Caricature”. Hans liv slutade med en kula i huvudet. Burmesen Par Par Lay fick sju år och straffarbete. Satir är inget hot i länder där det skryts om yttrandefrihet. 

Det ligger nödvändigtvis inte i satirens natur att vara rolig. Inte primärt. Men inte heller att vara elak. Satir  har som huvudsaklig uppgift att håna och driva med en individ, ett objekt eller en företeelse med avsikt att frammana känslor som missnöje, nöje, nyfikenhet, tvivel och ilska med förhoppning om att skapa en attitydförändring.

Satir skapar varken fred på jorden eller mat på bordet; den må ha ambitionen att rasera korthuset men skapar på sin höjd sprickor i fundamentet. Men när makt är så allomfattande att vi inte kan påverka den, då är samhällskritik förpackad som humor ett sätt att hantera situationen. Ett sätt att bryta rädsla och tystnad. Men när satiren tystas likt ovan eller som på Irland, där man så sent som förra året lagstiftade om hädelse, då måste vi rycka ut till dess försvar. På allvar. 

Ibland sparkar satir in öppna dörrar, ibland missar den. Väldigt ofta kommer den att trampa på tår. Men att avfärda den som elak och onödig är inte lösningen. Satir är ett inslag i debatten, lite luddig i kanterna som så många andra konstformer men med tillgänglighet som sin styrka. Vi behöver alla rannsaka och omvärdera utanför traditionella debattsidor och fyrkantiga, svåråtkomliga format. Satiren fyller ett syfte, även när det inte gagnar just vårt. Håll inte igen av rädsla, öka av stolthet. Till syvende och sist behöver man ju inte ta narren på allvar.

+ Berlusconis avgång

– Europas undergång