Jag springer många lopp just nu, närmare bestämt 50, för att fira att jag fyller femtio i sommar. Nu är jag uppe i 40 lopp – och har börjat inse rätt många intressanta saker om mig själv. Som det här med pulsen.
Min senaste leksak är en klocka som mäter pulsen och jag noterade direkt att jag kommer in i ett löparflow när jag ligger på runt 175 slag i minuten. ”Precis exakt där vill jag ligga så ofta som möjligt”, tänkte jag direkt.

Å andra sidan låg min vilopuls strax innan loppet på 58. Jag satt på klipporna vid vattnet och tittade upp på molnen och njöt av den allra första riktiga sommardagen. "Just precis där vill jag också befinna mig så ofta som möjligt”, tänkte jag. Friden avbröts av ett sms och genast låg jag över 90 i puls. Hjärtat skuttade till och jag fick ett tryck över bröstet. Stressen. Samma stress som jag känt de senaste hysteriska veckorna.

Framför allt har jag blivit stressad över att alla andra har varit så intill-hjärtinfarkt-stressade inför semestern: Skolor, klassföräldrar, studentplanerare, uppdragsgivare, redaktörer, kompisar och Facebook- och Instagrambekanta. Allt alla har gjort har bildbevisats. Hur duktiga alla är. Hur uppstyrda barnen är: ”Kan inte alla bara le snyggt in i kameran och rappa på lite nu, va!”

När människor blir uppstressade blir de otrevliga. Det smittar som en influensa på speed. Det är då man ska sätta sin mobil i flygplansläge. Jag älskar flygplansläge. Ibland vill jag sätta hela mitt liv i flygplansläge. Då kan jag fortfarande lyssna på den där ljudboken eller intressanta podcasten. Jag kan ta bilder och filma utan att bli störd. Men ingen kan stressa mig. Mobilen går från att bli en fotboja till en skön avslappningskompis.

När man sätter på flygplansläget händer det något märkligt med öronen. Plötsligt hör jag mycket bättre. Inte minst mina egna barn. Jag hör vad de säger. Och de säger de mest förunderliga saker. Synskärpan förbättras också. Jag ser små ivriga myror på marken och fåglar som gömmer sig i trädens grönska. Jag kan se en mysigt puttrande motorbåt på en kilometers håll. Jag ser andra människors leenden. Och jag märker att jag ler själv.

Precis just det tänkte jag på när jag kollade min puls i söndags. Att när jag mår som allra bäst, då kopplar jag bort allting annat. Och är närvarande. Så detta ska jag ge mig själv i 50-årspresent: Mer flygplansläge och glädjepuls. Prova ni också. Det kommer att smitta av sig, jag lovar.

+ Sommarens viktigaste podcast! Rädda Barnen har gjort en serie poddradioprogram om hur vi bäst hjälper barn som har det kämpigt. Mänskligt och lättlyssnat. Klokt och enkelt. Hurra för ”Mellan stolarna”!

- Löparnas minutstress. Ingen är en bättre löpare eller människa för att man springer milen under femtio minuter. Sluta dissa varandras tider. Räkna upplevelser och leenden i stället.