En årslång längtan är till ända. Vi ser solljuset som belöningen för mödosamt manglande och melankoliskt mörker. Äntligen är vi framme i det flödande ljusets tid. Den bästa av årstider. Den som bara bär loja och lättsinniga löften i sin barm. De trolska gryningstimmarna, de sensuella temperaturerna, havsbrisens viskningar, den helande hallondoften. Sommaren är den bara hudens högtid. När vi slipper tungsinta rockar och beklämmande kappor. När vi kan skruva ner tempot, andas lite djupare, dämpa hjärt- och hjärnfrekvensen. Men det finns en uppsjö semestersabotörer som mal som väderkvarnar i huvudet och vägrar viloläge.

Det brukar börja med den frenetiska upptrappningen inför semestern. Som om jag förbereder min egen död börjar jag rensa i varenda vrå, vaska mailboxen, tvätta gardiner, skura golv, sortera garderober, skänka kläder, organisera pappershögen, tömma kylskåpet som om jag för evigt tar farväl av mitt hem.

I takt med förberedelserna trappas också förväntningarna upp. Illusionen om lugnet runt hörnet. Idén om den totala avkopplingen som kommer att skapa utrymme för inspiration. Vilan som medel. Inte som mål. Redan där döljer sig en semestersabotör som förvandlar vilan till ett måste som ska bära frukt.

Och när semestern äntligen kan börja kommer besvikelserna. Antingen är det vädret eller myggorna eller fettvalkarna eller något man glömt packa ner. Ändå kablar vi ut sommarlyckan i sociala medier. Mobilen ringer och mailen droppar in som ett ljummet sommarregn. Min ständiga ursäkt är att jag i mitt frilansliv alltid måste vara nåbar. Att jag måste ha koll på vad som händer i världen. Att någon kanske behöver mig. Att mailboxen kanske översvämmas om jag inte regelbundet rensar i flödet.

Och så stressar jag över att jag ännu inte börjat vila. Och så stressar jag över att semesterdagarna snart är slut. Och så ligger jag på solstolen och tänker att jag måste läsa klart min bok, läsa en saga för min dotter, bygga ett sandslott, ta en strandpromenad, planera middagen och klämma in en daglig siesta när solen steker som värst och hudcancerrisken är som störst.

I   en vecka tänker jag dra ner persiennerna. Försöka att inte följa andras semesteruppdateringar och nyhetsflöde. Försöka fimpa mobilen som blivit både napp och navelsträng till vardagsstressen. Försöka ta dagen som den kommer och skapa rum för spontanitet och oväntade möten. Försöka ligga kvar i solstolen och känna handduken mot huden trots att hjärnan galopperar och envisas med att göra-listor för dagen, veckan, hösten och resten av livet.

Den här semestern blir en andhämtning. En själslig renovering. En påminnelse om hur livet egentligen borde levas. En rytmisk, rogivande oas när klockan slutar ticka. Det i sig gör semestern till årets största utmaning. Njut.

+ Svenska sommarnätter och grekiska gryningar, svettpärlor och solhattar!

Fästingar och fyllon