När jag fick mitt första barn var vi i princip ensamma om föräldraskapet i kompiskretsen. Jag kände mig som en fuskmamma och vände i dörren på flashiga babyyogakurser eller någon babybio där hundra ungar redan skrek i kör.

Min räddning blev kyrkans barntimmar, en lugn oas mitt i storstadspulsen. Där kunde jag få vara mig själv, vare sig jag var trött, sliten och förvirrad, eller bara glad och stolt. Det var så skönt oreligiöst, vi satt bara och tog igen förlorade sovtimmar, lät barnen leka på golvet, sjöng några sånger och pratade om små och stora livsfrågor. 

Där byggde vi också upp ett nätverk, både barn och vuxna, som sedan har vuxit sig starkt och tryggt genom förskola, skola och vuxenliv, mänskligt, kulturellt och rent professionellt. 

För mig var det så självklart. Kanske för att kyrkans barntimmar var en fristad även för mig ända sedan jag var sju år, då när jag växte upp i en alkisfamilj.

Det har varit så självklart att präster är kvinnor, att de som kommer till kyrkan och jobbar där har olika bakgrund, olika sexuella läggningar och psykiska och fysiska handikapp. I kyrkan är folk som folk är mest. Inget konstigt med det.

Men det är ingen självklarhet. Det inser jag nu, sedan jag läst en ledare av Helle Klein i Dagens Arbete om kyrkovalet.

Det finns uppenbarligen mycket starka konservativa krafter som är emot kvinnliga präster och homosexuellas rätt att gifta sig och minst lika starka krafter vill få tillbaka en ”fädernas kyrka” som andas icketolerans och nyfascism.  

Det handlar med andra ord inte bara om att hålla främlingsfientliga partier utanför – även om det skulle räcka som fullgott skäl att kuta iväg till valurnorna – det handlar om vad vi vill ha för kyrka i framtiden.

”Jamen, jag går aldrig i kyrkan”, säger du kanske. 
Det må så vara. Men du kanske känner en kvinna som vill bli präst? Du kanske känner ett homosexuellt par som vill gifta sig i kyrkan? Du kanske känner en icke-vit-blond-blåögd familj som behöver tryggheten i kyrkans barntimmar? Du kanske känner någon som någon gång drabbas av stor sorg, kanske landssorg och behöver en öppen famn, en öppen kyrka att landa i?

Kyrkovalet handlar inte om dig. Eller mig. Det handlar om oss allihop, om att få känna trygghet i att man är välkommen och accepterad hur man än är skapt - och att hjälpa varandra när man är som svagast. 

Ska bara vita män vara välkomna i kyrkan? Eller kan vi tänka större än så? Valet är ditt och fem miljoner andras – så för Guds skull, gå och rösta! 

 

+ Läsglädje på hög nivå. ”Projekt Rädda Jorden – ett flaskpostäventyr” av Maria Edgren och Jonathan Iversen-Ejves (Langenskiöld förlag) är en levande läsupplevelse för barn som inbjuder till många samtal om miljö och demokrati. Sjuåringen vill inte släppa boken!

– Mossigt från första sidan. “Humlan som flyger” av Lena Hennel och Lova Olsson (Norstedts förlag) är knappast politisk läsglädje. För någon. Måste man verkligen skriva böcker om tråkiga människor?  När det finns så många spännande.