Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Jag läste den första raden i Tomas Tranströmers första diktsamling och sedan ekade den vidare på ytterligare sex språk – franska, tyska, spanska, holländska, ryska, engelska. Därefter följde en annan rad, som också fick genljuda genom den med publik fullpackade logen och ut i dalgångens älvlandskap. Våra röster tonade ut och den improviserade musiken tog vid.

För mig var det nog sommarens upplevelse. För mer än 40 år sedan passerade poeten Tomas Tranströmer genom Dala-Flodas byar. En junikväll stannade han till vid Hagforsen och klev ut på den gamla hängbron. I Västerdalälvens virvlande vatten pågick på den tiden ännu timmerflottning. Poeten blev stående inför skådespelet, såg stockar som tog sin egen väg genom kaoset, medan andra brötade sig samman och ytterligare andra fastnade som händer knäppta i bön.

Tranströmer såg det som en bild av sin egen tid. Dikten ”Med älven” kom med i samlingen ”Mörker-
seende”. Och en augustidag 2012 återvände poeten till byn Hagen och till hängbron för att lyssna till ett uppförande av sina dikter på en festival för improviserad musik.

Han satt i sin rullstol, nästan tystad av den stroke han fick för många år sedan, men med en fullkomligt levande och liksom yrvaken blick.

När jag presenterade framförandet vidrörde jag det tranströmerska miraklet: att just nu, utan all statistik, vet jag att det sitter en människa någonstans på den afrikanska kontinenten och läser en dikt av Tranströmer. Och för den personen betyder den dikten i det ögonblicket mer än något annat. Så också i Asien, Nord- och Sydamerika, Europa, Australien. Hans dikter finns översatta till mer än sextio språk. Hur många tusen människor runtom på planeten har läst om det poeten såg en sommardag på en hängbro i byn Hagen?

Tranströmers dikter kan ibland framstå som perfekta, nästan matematiska formler där varje enskild människa bara kan sätta in sina egna existentiella värden. Men också som oberörbara, onåbara. De är som stjärnbilder, belägna högt över trädet. Genom åren har jag ibland retat mig på det där. Det som råder i hans dikter är alltid en kall och stjärnklar natt. Men det är precis det som gör att man alltid kan navigera efter dem.

Den improviserade musiken och diktfragmenten hallucinerade fram ett nationslöst drömlandskap i en loge på den svenska landsbygden. Det sista vi gjorde var att läsa en svit haikus, samtidigt, på sju språk. En kör av språk från scenen. Men inga ord kvar, bara ljud. Någonstans inne i den vackert obegripliga kakafonin kändes det som om ett universellt språk var på väg att vakna upp i ett fallskärmshopp från drömmen.