”Ni kommer fråga varför vi väntat så länge med att ta det här beslutet och svaret är att vi trodde på våren och solen”, löd pressmeddelandet. Siestafestivalen i Hässleholm tog ner flaggan i tisdags och går nu samma öde till mötes som Hultsfred och Arvika. Samma dag meddelade festivalen Summerburst glatt att de nu utökar och flyttar till Ullevi på grund av det stora publiktrycket.

Döden för popfestivaler på landsorten är ett faktum. Evenemangen som kräver långa resor till ett campingområde och som främst har unga människor som målgrupp får ge upp en efter en, medan vinnarna är stadsfestivaler som Summerburst, Stockholm Music & Arts och Way Out West.

Jag är helt övertygad om att det handlar om klass. De små bruksorterna som drar till sig ungdomar är förlorarna och storstadsfestivalerna som bokar mångmiljon-DJ:ar (Sebastian Ingrosso), artister som är favoriter hos överåldrade män (Prince) eller band som redan är sönderkramade av trettiofemåriga art directors på Södermalm (The Knife) segrar.

Och detta är så himla sorgligt. För min egen del är Peace & Love en viktigare tradition än julafton. Åtta år i rad har jag tillbringat sista veckan i juni med att gå Borlänges gator upp och ner, med olika människor varje gång men med samma känsla hela tiden, att det här är den absolut bästa veckan på hela året. Och jag vet att de boende i Hässleholm och Hultsfred och Arvika kände likadant under sina festivaler. Att ungdomar som inte bor i Stockholms innerstad, som inte lyssnar på ascreddiga First Aid Kit och som inte kan identifiera sig med backslickkillarna framför Axwell inte längre får uppleva känslan av att just den här helgen är vår stad världens mittpunkt är inget annat än en sorg. 

Och jag vet inte vad vi ska göra åt det här. Allt jag hoppas på är att alla festivaler reser sig. Att den svenska musikscenen inte stannar vid homogena hipsterhäng mitt i city. Att sjuttonåringar från Skåne också får åka i väg med ett tält och en Ipodhögtalare och se The Sounds och äta langos.

”I framtiden finns förändringen, framtiden är nu. Framtiden är inte Siesta”, skrev arrangörerna på sajten. Precis. Fortsätter det på det här spåret så är framtiden ett gäng medelålders journalister som står i Slottsskogen och instagrammar bilder på varandra framför Cat Power.