Stora resurser läggs på att stoppa nästa pandemi.  Enligt tidningen Time ger sig forskare numera till och med ut i djungeln för att hindra virus att spridas från djur till människa.

Jag förstår att det är nödvändigt, men är också rädd för att detta ensidiga fokus på sjukdomar riskerar att skapa barriärer mellan oss och djuren.  

Sjukdomar är nästan det enda mediala sammanhang som djur förekommer i numera. De senaste åren har diverse hemska farsoter med djurnamn avlöst varandra. Fågelinfluensan, svininfluensan, Anna Anka. 

Om djuren bara haft lite mer talföra företrädare skulle de säkert protestera mot all negativ uppmärksamhet. De skulle kunna skriva arga insändare: ”Det är faktiskt bara ett fåtal av oss som aktivt sprider sjukdomar ”, skulle grisarna skriva, ”det stora flertalet är noga med sin intimhygien och skulle gärna delta i hälsoförebyggande åtgärder. Varför tar ni inte upp det i stället?”
 
I Sverige har djur och människor aldrig stått så långt ifrån varandra som i dag. Förr kunde vänskapsband knytas över artgränserna. Man kunde som Emil i Lönneberga ha en gris som bästa kompis och ingen tyckte det var konstigt. Det enda man nu för tiden behöver göra för att framstå som djurvän är att inte äta upp dem.

Så enkelt kommer man inte undan med några andra grupper. Man kan inte säga ”jag är en stor vän av det norska folket. Jag äter inte norrmän. I så fall bara närproducerade, som jag vet haft drägliga uppväxtförhållanden.”

De enda som inte påverkas av anti-djurpropagandan är barn. De tycker om djur vilka sjukdomar de än sprider.  

Men även ungarna tycks främst lockas av kombinationen djur och sjukdomar. Många i de lägre åldrarna drömmer om att bli veterinärer och varje gång mina barn får bestämma vad de ska se på tv väljer de program med namn som ”Djursjukhuset” och ”Djur­doktorn”. Rutan fylls av hästar med brutna ben, kossor med tarmvred, iguaner med en släng av migrän. Vilken åkomma djuret än lider av tycks botemedlet vara att veterinären ska köra in näven i dess bak. Det sker i varje program jag sett. 
 
Barnen tittar och tänker ”hoppas kossan blir frisk”. Kossan tänker ”Jag protesterar inte mot att du placerat din hand halvvägs upp i min ändtarm. Kom bara inte och skyll på mig nästa gång det utbryter en epidemi som hotar att slå ut halva mänskligheten”.