När FNs säkerhetsråd antog resolutionen om att skydda Libyens civilbefolkning så räddades den libyiska demokratirevolutionen. Oppositionens huvudfäste, Benghazi, skulle ha fallit om inte utländska stridsflygplan attackerat Gaddafis militära apparat.

Folkrättsligt är attacken legal. Det finns ett FN-beslut. Och på sätt och vis kan man säga att västvärlden – inte minst Frankrike och USA – nu betalar av litet på den moraliska skuld man har gentemot den arabiska världen där man så länge stött diktaturerna.

Ska vi alltså jubla över det som nu sker? Nej. Det finns aldrig skäl att jubla när missiler avfyras och stridsflygplan lyfter från sina baser. Från de så kallade bombliberalerna – de som jublade när Irak invaderas i strid mot folkrätten – stiger redan ett entusiastiskt sorl.

Skadeglädjen är stor över att även de flesta på vänsterkanten ställer upp på FNs linje. Men är denna bombhöger lika intresserad av låt oss säga en flygförbudszon över Israel när den israeliska krigsmakten nästa gång angriper befolkningen i Gaza? Knappast. Stridsviljan är helt enkelt en smula selektiv.

Men vad som nu i bästa fall inträffar är att ett större blodbad – det som Gadaffi skulle anställt på demokratirebellerna – nu ersätts av ett förhoppningsvis mindre blodbad. För så är det: Den militära interventionen kommer att skörda offer bland civilbefolkningen. Risken finns också att skeendet blir utdraget. För även om en flygförbudszon nu upprättats vet ingen hur länge Gadaffi kan hålla ut på marken.

Allt är osäkert. Demokratirebellerna kan tillfälligt andas ut och förhoppningsvis fortsätta revolutionen. Men krigshandlingar får alltid oförutsedda följder. Opinioner kan skifta och arabvärlden har dystra erfarenheter av utländsk militär intervention.

Det finns således en poäng i att ett land som Sverige inte deltar i aktionen med militära medel utan håller sig till humanitära insatser. En västvärld som inför omvärlden framstår som ett monolitiskt militärt block är inte någon bra investering inför framtiden. Att länder som Turkiet och Tyskland inte vill delta i attacken kan visa sig vara värdefullt den dag – och den kan vara nära - då en desperat Gadaffi eventuellt behöver en diplomatisk kanal för att kapitulera. Det har ett värde att ett antal länder står utanför attacken.

Det går således att vara för denna FN-sanktionerade intervention utan att för den skull hemfalla till enfaldigt jubel.

+ Kritiken mot kärnkraften växer på många håll i världen.

– Trots problemen i Fukushima ifrågasätts knappast någonstans den energislukande civilisation vi byggt.