Någon sa en gång att feminismens värsta fiende är feminismen själv. Och jag är beredd att hålla med, motvilligt bör tilläggas. Min älskade ideologi har mer och mer har kommit att likna en verbal kamp om bäst oneliners på Twitter. Och jag är en del av den. Det utkämpas ett digitalt krig i detta nu. Den ”vita kränkta mannen” mot unga skitförbannade feminister som gärna öppet ventilerar sitt manshat. Väldigt svartvitt. Och Gud nåde den som kritiserar manshatet, om man är feminist själv. När jag gjorde det sist kallades jag ”svikare”.

Vareviga dag får jag mejl från män (”vita kränkta män” om man så vill, alla heter något i stil med Bosse) som undrar varför jag är så ”manshatisk”. Och jag tar mig för pannan och försöker febrilt gräva efter svar i den relativt kraschade jämställdhetshårddisken om varför det blev såhär stigmatiserat och svartvitt. När blev en nyanserad debatt om kvinnor och mäns lika värde och privilegier det osexigaste folk vet? 140 tecken kanske kom i vägen. Eller så kanske många ”mannen på gatan”-män därute (det vill säga män som inte läst genusvetenskap) tröttnat på att känna sig utestängda från debatten. Dumförklarade och ovälkomna. 

Missförstå mig rätt – jag tycker inte det är kvinnors ansvar att lära män om jämställdhet. Det är varje individs ansvar att lära sig själv. Men jag har alltför många gånger sett killar, äldre som yngre åtminstone försöka närma sig debatten om genus, feminism och jämställdhet i sociala medier men till svar enbart fått hån och raljans. De härskartekniker vi kvinnor ofta anklagar män för att använda mot oss (”lilla gumman”-retoriken”) används flitigt mot dessa män. Och de krymper ihop och visar ilska och hat i gengäld i stället för just nyfikenhet och öppenhet. Jag hade reagerat likadant.

A tt vara skitförbannad som kvinnlig feminist är inget unikum. Och helt förståeligt. Jag har själv varit det, och är det fortfarande till viss del när jag möter orättvisor och normer baserat på kön. Men jag blev väl en tidigt åldrad kärring som insåg att ständigt vrål utan inkänningsförmåga på barrikad mest är… aggressionstömning. Och folk kallar en rabiat. Och ingen vill lyssna särskilt länge på den rabiata. Folk vänder dövörat till och så står man där och, som man säger, ”only preach for the choir”.  Och kören håller ju bara med. Och så bildas ännu en klubb för inbördes beundran.

Jag brukar tänka på alla som skulle kunna vara de där som heter Bosse som mejlar mig, i Uddevalla där jag växte upp. De som kallar frugan för regeringen, tycker att kvinnor som gillar att ligga runt är horor, inte riktigt greppar det felaktiga i att ta en tjej på pattarna (utan att fråga) på Harrys… Är det inte dem vi feminister ska försöka nå? De som är i störst behov av insikt om att jämställdhet även skulle gynna dem personligen. För de är rätt många har jag upptäckt. Och en del av dem har redan börjat fatta, registrerat ett Twitter-konto och närmat sig jämställdhetsdebatten med vingliga men ack så nyfikna steg. Inte att vi någonsin ska behandla dem som infantila barn. Men att bemöta dem med manshat är lika progressivt för feminismen som ideologi som att försöka banka in insikt med trubbigt våld.

+ Kränkt bok.Kawa Zolfagarys bok ”Vita kränkta män” är dock en väldigt bra samtidsskildring. Köp, skratta och förfasas

I brist på annat. Säger väl SJ i brist på annat att klaga på