2012 års första storbråk förs på en liten gata på söder i Stockholm. Först skrev författaren Bengt Ohlsson tre pladdriga helsidor i Dagens Nyheter om att han är trött på att kulturmänniskor alltid paraderar så duktiga vänsteråsikter fastän de själva äger massa prylar och åker bil istället för buss etc.

Hyckleri, menar han att det är, ty Bengt Ohlsson hör till dem som tror att ingen som frivilligt konsumerar någonting kan vara socialist. Sedan skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att det är många som kritiserar vänstern: Bengt Ohlsson själv till exempel, och Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund, och den norske barnamassmördaren Anders Behring Breivik.

Ni förstår nivån.
 
Det klagas ofta på att nätet är en enda gifthärd: Diskussioner urartar i meningslöst käbbel, och ingen vill någon väl. Tidningssajternas attityd har gått från "Vad tycker du? Kommentera!" till nedstängda eller censurerade kommentarsfält och en innerlig önskan om att gemene man bara snälla söta med socker på toppen skall hålla käft. Den populistiske moderatpolitikern Anton Abele propsar på ett förbud mot att vara anonym på världsväven, han tror att det skulle göra internet mer seriöst. Quoi? Har han inte följt svensk offentlig debatt?
 
Att läsa ledare, debattartiklar och kultursidor är ett enda maraton i medvetna missförstånd, signerade personer som skall föreställa det förnämsta det här landet har att frambringa rent intellektuellt. Jag invänder inte mot det raljanta som sådant, men när även längre resonemang ständigt strandar därvid blir det mest deppigt.

Det finns förstås flera skäl till att positionerna är så låsta, men till stor del handlar nog haveriet just om det problem som Bengt Ohlsson och Åsa Linderborgs texter illustrerar, nämligen den enorma fixeringen vid höger och vänster. Svensk politik, skrev jag i höstas, är att välja lag en gång för alla, och sedan framhärda i att det laget är överlägset oavsett vad som faktiskt sker på den politiska planen. Det är ett bekvämt sätt att förhålla sig till saker och ting, men det skapar ett oerhört torftigt debattklimat: Motståndarlaget har alltid fel, inte för att de gör fel, utan för att de är motståndarlaget.
 
Tänk vad fint det vore om vi istället finge en visserligen brokig och bråkig, men samtidigt intellektuellt hederlig, offentlig debatt, om vi kunde ta ämnen som politik och kultur på det allvar de faktiskt förtjänar. Jag gillar ju både Bengt Ohlsson och Åsa Linderborg, jag vet att de båda kan bättre.
 
+ Blue Ivy! Vilket vackert namn Béyonce och Jay-Z har gett sin nyfödda dotter.

"Glory (feat. Blue Ivy Carter". Det är förstås meningen att man skall smälta alldeles åt att Jay-Z släppt en låt om sin dagar gamla bebis. Men det är en usel, smörig låt. Och om han älskar henne så mycket, varför stannade han inte hemma med henne istället för att dra till studion?