Jag börjar undra om Håkan Juholt gör bort sig gång på gång för att hans tidigare klavertramp ska falla i glömska. Listan på höftskott, halvsanningar och rent båg börjar bli lång.

I helgen beskrev Dagens Industri hur Juholt i september beordrade budgetavdelningen att ta bort höjningen av a-kassan. ”Smyg igenom det. Det var så han sade”, uppger en S-källa. När riksdagsgruppen gjorde revolt skyllde Juholt på personalen och sa att den givit honom en ofullständig budget som han borde stoppat. ”Det är direkt lögn”, säger en underlydande. ”Det var ju han som hade krävt att a-kassan skulle tas bort.”

En slarvputte kan man ha överseende med, men hänsynslöshet är inte okej. Det kan bara vara en tidsfråga innan en så maktfullkomlig person tvingas bort. Men Juholt är bara ett symptom på en större S-sjuka.

För ett år sedan – före Juholt – hade det gamla 45-procentspartiet bara 27 procent i Sifo. Ett maktparti förtvinar snabbt utanför makten, särskilt i ett så centraliserat land som Sverige. Ett brokigt parti som bygger på att alla fraktioner får fina poster lider utan dessa plattformar. Begåvningsreserven tunnas ut.

Talanger som skaffade röd partibok för att göra tjänstemannakarriär föredrar nu en blå. Inte heller har S byggt upp egen opinionsbildning och analysverksamhet. Som Leif Pagrotsky nyligen erkände brukade S använda regeringsmaktens resurser till sånt.

De kan nog inte räkna med medias hjälp att utmana makten. Jag brukade tro att svenska journalister var vänstervridna för att de alltid var välvilliga mot S, men nu börjar jag misstänka att de – tvärtemot självbilden – helt enkelt bara respekterar makten.

Oppositionen är mest en rival om rampljuset när makthavare ska ”grillas”. Vi såg det i valrörelsen när Mona Sahlin ibland behandlades som någon som katten släpat in. Vi ser det i dag när Reinfeldt och Borg intervjuas som experter snarare än som aktörer.

Och vi såg det i DN Söndags reportage om Borg i helgen. Där kan man läsa om finansministerns ”pedagogiska lugn”, ”övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys” och om hans pondus, som ”inte bara [är] intellektuell, utan även fysisk”. Han är kort sagt ”lite för stor för Sverige”. Jo, eller så är Mediesverige lite för litet.

+ Sonen har börjat intressera sig för ”Star wars”-lego. Julen är räddad.

– Mikael Wiehe vill stoppa amatörparodier på hans låtar. Vart tog proggandan och humorn vägen?