Arvikafestivalen gick i konkurs bara ett par veckor före festen. Jag vet inte om det betyder något för dig, men för mig och många andra gamla synthare och goter är en sommar utan Arvika lite som en sommar utan sol, bad och jordgubbar.

Där har man varje år kunnat kliva in i ett alternativt universum, mörkt, elektroniskt och klätt i svart och Dr Martens-kängor. Där ingen tycker att man är konstig när man diskuterar om Borghesia eller Laibach är det bästa bandet från Ljubljana.

Men slutet kom inte som en blixt från klar himmel. Företagskonsulten James Collins beskrivning av företags undergång i boken Hur jättarna går under, beskriver rätt väl vad som gick fel för Arvika. Collins menar att vägen nedåt tas i fyra steg: 1) Framgång föder övermod, 2) mycket vill ha mer, 3) man slutar lyssna på kritiker, och 4) när det går illa sträcker man sig desperat efter halmstrån.

Arvika var en succé i mitten av 00-talet och biljetterna sålde slut. Men samtidigt glömde man framgångsreceptet – en unik identitet och alternativa band som skapade en stark publikgemenskap. Bokningarna blev nu allt större och synthen fick trängas med pop och hårdrock.

Den gamla publiken började leta upp andra festivaler. I stället för att se varningssignalen förolämpade arrangörerna fansen genom att deklarera att synthstämpeln skulle tvättas bort. De noterade intäkterna, men inte att de samtidigt blev som vilken festival som helst. De gjorde sig av med den publik som kom för stämningen och blev beroende av lättflyktiga festivalbesökare som bara lockas av de dyraste banden. 

Förra året kollapsade strategin och konkursen var nära. Det blev en rad sista halmstrån. Ett var det bisarra PR-utspelet om 50/50-fördelning mellan män och kvinnor på scenen, vilket gjorde att de fick tänka mer på artisternas kön än deras attraktionskraft. Ett annat att gå tillbaka till en renodlad elektronisk profil, men det skrämde bort den nya publiken utan att locka tillbaka den gamla.

Det gick som för alla företag som glömmer hur de en gång gjorde dem stora. Nu står vi här. Sveriges bästa festival har slarvats bort. En unik stjärna på konserthimlen har slocknat. För många av oss blir det en sommar utan sol, bad och jordgubbar.

+ Solvarma granitklippor i Bohusläns skärgård.

Frågan är inte längre om Grekland klarar sig, utan om Europa gör det.