När Maria Larsson (KD), ansvarig för narkotikafrågor i regeringen, för en tid sedan ombads att recensera den svenska narkotikapolitiken svarade hon: ”Vi är bäst i Europa, jag skulle nästan säga att vi är bäst i världen”.

En annan utvärdering gjordes i veckan av Vetenskapsradion, på basis av siffror från Socialstyrelsen. Sedan 1988, då narkotikabruk kriminaliserades, har antalet narkotikarelaterade dödsfall i Sverige mer än fördubblats, från 182 till 420.  

Det ser inte ut som ”bäst i världen”, det ser mer ut som ”oh, herregud”. Hur kan Maria Larsson ändå påstå att vi har ”lyckats väl med vår narkotikapolitik”? Jo, jämförelsevis få svenska ungdomar prövar narkotika. Men det är bara en variabel. 

I antologin ”Narkotika: Om problem och politik” skriver några av Sveriges tyngsta forskare på området. Där kan man lära sig att vi testar mindre än andra EU-länder, men lika stor andel av befolkningen fastnar i tungt narkotikamissbruk och andelen som dör av narkotikarelaterade orsaker är nästan dubbelt så stor som EU-snittet. Vi är inte bättre, vi är sämre.

Något gick på tok när vi började tillkalla polis i stället för vårdpersonal, när vi fördröjde och förhindrade sprutbytesprogram och läkemedelsbehandling. Många narkomaner vågar inte söka vård, av rädsla för myndigheterna. Heroinberoende som inte lyckas bryta sitt missbruk slängs ut på gatan. Politiken verkar gå ut på att trakassera narkomaner och göra deras tillvaro så eländig som möjlig. 

I en rapport från 2008 medgav Folkhälsoinstitutet att ”en hel del av de satsningar som görs för att förebygga narkotikaproblem sker i blindo, utan någon riktig vetskap om vilka effekter som kan förväntas.” 

Allt fler länder, även nordiska grannländer, har tänkt om. De har sett att hårda tag inte skapar ett narkotikafritt samhälle. Knarket flödar ju till och med i fängelserna, den mest kontrollerade miljö som finns. Som bland annat förre FN-chefen Kofi Annan påpekar är resultatet i stället en svart marknad, där substanser och blandningar blir okända vilket ger skador och överdoser, där priserna trissas upp så att brukarna hamnar i prostitution och kriminalitet, och där maffian berikas.

Jag kan förstå den som ställd inför narkotikans skadeverkningar började ropa på polis. Men jag kan inte förstå den som nonchalerar forskningen om att det har gjort skadeverkningarna ännu värre, är likgiltig för de mänskliga offren, och än mer högljutt deklarerar att vi är bäst i världen.

I uppslagsboken ”Droger A-Ö” framgår det att cannabisbruk kan ge ett omotiverat ökat självförtroende, försämrar ”den intellektuella förmågan och uppmärksamheten” och slutligen leder till ”avtrubbning och likgiltighet”. Jag slås av att konsekvenserna av ett långvarigt försvar av svensk narkotikapolitik verkar snarlika.

+
Iron Sky – finsk science fiction-film skapad med finansiering och hjälp från fansen.

Staten tvingar nätleverantörerna att spara uppgifter om oss användare.