I Kristina Sandbergs succéroman Att Föda Ett Barn får vi följa Maj som blir mamma på 1930-talet. Som 2016-förälder förfasas jag över råden hon får. Som att en nyfödd bebis ska ammas var fjärde timme. Eller att barnets pappa självklart väntar utanför under förlossningen. Eller idén att ett spädbarn som skriker mycket antagligen är bortskämt och behöver lära sig att ta hand om sig själv. Jag tycker så himla synd om både föräldrar och barn som levde i det där omänskliga. Hur fixade de det? Sedan slår det mig: de gjorde nog inte det. De struntade nog i råden, precis som jag gör.

LÄS MER: Nina Åkestam: Sluta rasa mot pappafeminister – jämställdhetsfrågan är för viktig 

För lika bisarr som tanken är att vänta fyra timmar på att mata en liten som vill äta var tjugonde minut, är ju den nutida rekommendationen att barn under tre månader ska sova i egen säng. Eller att man inte ska amma eller vagga bebisar till sömns, för då får de fel "sömnassociationer". Eller de käcka råden om styrketräning (man kan börja med armhävningar direkt efter förlossningen!) i broschyren jag fick på BB.

Råden baseras precis som förr på forskning och är säkert rätt i sak, men de är för den stora massan av familjer helt omöjliga att följa. Nyfödda anpassar sig inte till tidsandan eller ny forskning. De vet inte ett skvatt om risken för plötslig spädbarnsdöd eller glutenintolerans. De vill äta jämt och vara nära jämt och nyblivna föräldrar med kaoshormoner och sömnbrist har sannolikt i alla tider gjort precis som vi: det som funkar. Alltså ljuger 53 procent (enligt en undersökning från Storbritannien) av alla föräldrar för sin omgivning om hur de egentligen sköter sina barn, för att framstå lite mindre hopplösa. Alltså används majoriteten av bekantskapskretsens spjälsängar som tvättkorg. Alltså äter vi köttfärssås med en kökshandduk utbredd i famnen för att inte spilla på bebisen som vill ammas konstant. Alltså räknar vi det som ”träning” att släpa barn och matkassar uppför trappor och firar att alla överlevde med en kanelbulle.

LÄS MER: Nina Åkestam: Nej, normbrytande reklam är inte den nya normen 

Det är troligtvis inget som speglar ett samhälles ideal så tydligt som synen på föräldrar och barn. Men när det dåliga samvetet smyger sig på för att man inte kan följa råden gäller det att komma ihåg att det handlar om just det: ideal. Inte verklighet. Så när månaderna går och min son fortsätter att ogilla vagn tar jag ett djupt andetag och försöker påminna mig om att medan nyfödda människor har funnits i många tusen år, har barnvagnar funnits i typ hundra. Antagligen kommer vi att klara oss med ett glatt humör och en ergonomisk bärsele. Och när framtidens föräldrar ser framför sig hur vi lät våra nyfödda skrika i sina spjälsängar samtidigt som vi började maratonträna sex veckor efter förlossningen kan jag lugna dem med att säga: det gjorde vi inte. Men säg inget till BVC.

LÄS MER: Nina Åkestam: Argumentet ni letar bara efter problem duger inte 

+ Barnvagnspromenader. Min bästa föräldrapodd. Är så förtjust i den barska experten Louise Hallin som alltid suckar ljudligt åt föräldrar som försöker följa tidsandan.

- BVC. En fantastisk institution där det tyvärr känns som att personalens gedigna erfarenhet inte får komma fram om den strider mot ”rekommendationerna”.