När jag skriver det här har jag bara ett par dagar kvar på semestern. Det borde kanske vara melankoliskt, men faktum är att det känns precis tvärtom. Augusti är nämligen lika med skolstart, och skolan är symbolen för nästan allt jag gillar (antagligen är det därför jag fortfarande är kvar, 31 år gammal och 20 studieår efter att jag började).

Skolan är lugn och ro och stora, överfulla bokhyllor. Den är timme efter timme med saker jag inte har lärt mig än men som jag skulle kunna veta. Den är människor som brinner så mycket för ett visst ämne att de har snöat in på det fullständigt. Men framför att tror jag att min kärlek till augusti har att göra med att jag är en helt obotlig orealist, och skolstarten är orealisternas bästa tid.

Det finns människor som går genom livet med en nykter och rimlig syn på saker. De använder hjärnans logiska System 1 för att bedöma sannolikheter för olika utfall och skapar utifrån det planer som troligtvis kommer att gå att genomföra. Sån är inte jag. Jag tror på allvar att allt är möjligt, och att om ingen har lyckats är det nog bara för att de inte har försökt på rätt sätt än. Men om det inte går just nu är det nog bara ett tillfälligt gupp i vägen, som snart kommer att ordna sig. 

Därför blev jag så glad när jag satt på ett forskarseminarium för några veckor sedan och en professor spände blicken i några av oss yngre kollegor och sa allvarligt: ta tillvara på den här tiden i era karriärer. Det är den bästa i livet, för nu, just nu, är allt fortfarande möjligt. 

Faktum är att det är helt orealistiskt att bli bäst i världen på fotboll, att väljas till president, att vinna Nobelpris, att försörja sig som rockstjärna. Ändå är det hundratals, tusentals, människor som kan ligga på sin dödsbädd och tänka att ja, allt kanske inte blev precis som jag trodde, men jag var i alla fall statsminister. Precis som att det en gång var helt orealistiskt att kvinnor skulle ha rösträtt, att Sovjetkommunismen skulle falla eller att USA skulle ha en svart president. Ändå hände det. Berodde det på att människor var rimliga, sakliga och realistiska? Knappast.

Realism är ett utmärkt verktyg när ett projekt ska genomföras. Men i samma sekund vi låter vad som är realistiskt styra våra drömmar är vi ute på farlig mark. Då nöjer vi oss med det som redan är, fast det inte på långa vägar är gott nog. Den dagen alla människor lever i full hälsa, fred och frihet, då kan jag tänka mig att börja vara realistisk. Till dess kommer jag att använda varje augusti till att tänka stort och drömma större. Och veta att mina planer antagligen är helt orealistiska, men det var allt en gång. Tills någon faktiskt gjorde det.

+ Lärare. Det finns inga bättre orealister än alla de som går till jobbet varje dag med övertygelsen att varje barn ska få nå sina egna drömmar. 

- ”Nu blev det så här”. Världens sämsta invändning när man inte orkar anstränga sig för att göra något bra.