Hon gråter. Hon ligger i sängen och kan inte ta sig upp. Hon klarar inte av att bli lämnad. Det är scener från en film om depression. Regissören Ahang Bashi har gjort en dokumentär om sitt liv med panikångest och hur hon handskas med den. Den heter Skörheten och har biopremiär den här veckan. Hennes bästa vän sover över och hjälper henne ta sig upp på morgonen. Vännen säger att om hon bara följer med ut och rör på sig lite, så kommer det bli bättre. Det funkade dagen innan. Och dagen efter.

I en scen på gruppterapin berättar Ahang: – Ena stunden är jag jättevälfungerande och stabil. Nästa så är jag helt skräckslagen och förtvivlad.

►LÄS MER: Tanvir Mansur: Arbetstillståndet är Migrationsverkets guldbiljett

Det är så depressionen fungerar. Det är svårt att förutsäga när svackorna ska komma. När ångesten blir som värst. Men när den väl gör det är det viktigt att få stöd. I Ahangs fall var det hennes mamma som kom på besök, eller hennes nära vänner. De står vid hennes sida. Genom långa telefonsamtal och övernattningar. Därför är det en film som också handlar om kärleken vi visar varandra.

Ahang och hennes familj flydde från Iran på 80-talet. När de pratar om de här frågorna på persiska blir det svårt att hitta rätt ord. Istället använder de svenska begrepp. Depressionen. Ångesten. Psykakuten. Ahangs pappa försöker hjälpa henne, på sitt sätt. Han pratar om att tänka positivt. Men det hjälper inte mot depression. Han säger också att hon inte har så mycket att må dåligt över. Att familjens vänner är stolta över hennes arbete som framgångsrik regissör.

Här måste vi stanna en stund. Även om psykisk ohälsa är tabu i hela svenska samhället, kan det bli värre i minoritetsfamiljer. Där räcker det inte ibland med ett förnekande av ångesten. Många sätter upp en fasad av den “lyckliga familjen” inför sitt community. Föräldrar skryter om sina barns studier, jobb och andra saker som ger dem status. Det är som när vi bara lägger upp glada bilder på Instagram. Det framstår som att familjen aldrig har det svårt. Men det är okej att må dåligt. Det är många som gör det.

►LÄS MER: Tanvir Mansur: Beslutet förstör liv – varför är ni så tysta?

Med hjälp av psykiatrin får Ahang tag på både rätt medicin och hjälp för att förstå depressionen. Väldigt mycket kan spåras tillbaka till tiden då hon flydde med sin familj från Iran. Hon var två år gammal. I filmen berättar terapeuten att vuxna har en förmåga att förstå och förklara traumatiska upplevelser. Det kan inte barn göra. För dem blir alla upplevelser bara starka känslor. Ahang tittar på bilder från flyktingboendet och den första tiden i Sverige. Hon försöker förstå den lilla flickan på bilden. Vad kände hon? Varför pratade ingen med henne om det?

Dokumentären visar också på värmen som familj och vänner kan visa varandra. Många lustiga situationer som leder till gapskratt. Och fina stunder med kramar. Det är en vacker dokumentär. Vi behöver prata mer om psykisk ohälsa. Den här filmen är en bra start, särskilt om hela ens familj ser den.

+ När människor frågar hur du mår. Och om den kan hjälpa. Det är värt mycket.

- När människor ifrågasätter de som drabbas av psykisk ohälsa.