TANVIR MANSUR. Sommaren är den bästa tiden för promenader. Min vän Paul hade lovat att han skulle ta med mig på sin ”homeless walk” i Stockholms innerstad i måndags. En väg han brukar ta under kalla vinternätter för att hålla sig varm. När lamporna på stationer, snabbmatsrestauranger och gallerior är släckta. Då är Paul vaken och vandrar längs stadens mörka gator. Han föredrar att gå om nätterna och sova på dagarna.

Molnen täckte himlen när vi lämnade Centralstationen. Vi promenerade därifrån via Stureplan till Fridhemsplan och sedan tillbaka till Centralen. Jag känner Paul genom initiativet Soppkök Stockholm som startades för två år sedan för att belysa hemlösheten i Stockholm. Över 34 000 personer i Sverige lever i hemlöshet eller är utestängda från bostadsmarknaden. Mörkertalet är ännu större. 

Paul brukar skriva om hemlöshet på Twitter, där han heter @paulpogi2. Han talar flytande engelska och swahili och läser på svenska.

Under hela tiden som vi pratade, skämtade han mycket. Hans skratt har fastnat i mitt huvud. Med ett brett leende utbrast han hela tiden ett ”ahiihiihii”. Alltid positiv.

Han visade mig vilka parker som är bra att sova i. Han pratade om Stadsbiblioteket, där han brukar sitta och läsa. Böcker, tidningar och nyhetssajter. Vid Kungsgatan berättade han varför det är hans favoritgata:

– Det är alltid lätt för mig att gå fram och prata med folk här, lära känna nya personer.

Han kan innerstan bättre än någon annan. Paul hittar rätt bland stadens gråa labyrintliknande vägar. Gatorna tillhör honom nu. I sitt hemland levde han ett helt annat liv. Där han var business manager, gick runt i kostym och arbetsledde medarbetarna i ett IT-företag. Nu bär han svarta mjukisbyxor, t-shirt och resten av sin garderob har han i ryggsäcken.

Paul följde kärleken från östra Afrika till norra Europa. Men glädjen var kortvarig. Efter en tid tog förhållandet slut. Dessutom bröt han vristen på väg till jobbet som diskare och förlorade både arbete och bostad. Nu vandrar han på huvudstadens gator i hopp om att snart få ett bättre liv. Samtidigt hjälper han unga som också lever i hemlöshet att söka jobb, att hitta rätt i den svenska byråkratin.

– Det gör ont att se ungdomar göra dåliga val, säger han. Om jag kan hjälpa, kommer jag att göra det. Även om jag inte har några pengar.

Twitter har betytt mycket för honom. Det har gett honom en gemenskap, gjort att han träffat nya människor och blivit mer ödmjuk.

– Bara att säga godnatt på Twitter och få tillbaka ett ’you too!’ är så värdefullt. Det betyder att jag inte är ensam. Då mår jag bättre. För du är en människa, jag bryr mig inte om vem du är. Bara du säger hej.

Hemlösheten försvinner inte för att du tittar bort. Var en människa. Säg hej.

+ Skänk din mobil. Folk som skänker gamla mobiltelefoner till de som behöver telefoner. De används flitigt, det behövs.

– Osynliga gränser. Att kommunerna i Stockholms län saknar gemensam strategi för att motverka hemlösheten, utan lämpar över ansvaret på andra. På fyra tunnelbanestationer passerar jag tre kommuner, gränserna syns inte.