”Stefan Löfvens tystnad har tjänat partiet väl. Nu finns det hopp om att kunna regera Sverige på egen hand 2014”.

Socialdemokratiska Arbetarbladets analys i samband med partiledarens sommartal häromdagen är tänkvärd. Efter allt som sagts och skrivits om S-ledarens tystnad tillförs ett nytt perspektiv; tigandet har fungerat väl partitaktiskt, men den ger dessutom ”hopp” för fram­tiden.

Ideologi, värderingar och brinnande övertygelse i all ära. Visioner och drömmar om ett bättre samhälle är säkert bra, men det som idag fyller socialdemokratin med förhoppningar är partiledarens tystnad. 

Kanske är det inte så märkligt som det låter. Faktum är att det på senare år kortsiktigt gått som bäst för Socialdemokraterna när partiet inte har haft något att säga. När Mona Sahlin tillträdde som partiledare 2007 och inledde sitt uppdrag med att passa på viktiga frågor och hänvisa till sittande arbetsgrupper seglade opinionssiffrorna glatt iväg över 40-procentnivån.

När Håkan Juholt under sina inledande partiledarmånader förra året gjorde om samma trick förbyttes den historiska valförlusten från 2010 i en rekordsnabb opinionsmässig återställare till 35-procentsnivån. Det var när ­Juholt började diskutera politik och svara på frågor som utförsåkningen i opinionsmätningarna inleddes och partiet hamnade i kris.

Det är mot den bakgrunden som förtegenheten hos Löfven och den nya socialdemokratiska partiledningen ska ses. Det är den framgångsrika tystnaden som gör att fortsatt väntan gäller för alla de väljare som söker besked från Socialdemokraterna när det gäller regeringsfrågan, inkomstskatten, kärnkraften, vinsterna i välfärden, fastighetsskatten, a-kassan, föräldraförsäkringen, vapenexporten och så vidare.

Vill då verkligen Socialdemokraterna framstå som den politiska tystnadens främsta företrädare? Har Sveriges mäktiga socialdemokrati förvandlats till en rörelse utan svar? 

Efter partiledarskiftet i slutet av januari utlovades tydliga besked om partiets politik i vårens skuggbudget. Skuggbudgeten lades fram – med repriser på Sahlins och Juholts tidigare förslag. Sedan har våren och sommaren passerat; partiledardebatter, Almedalsveckan och partiledarens sommartal har kommit och gått, men tystnaden har bestått.

Stiltje råder, några svar finns fortfarande inte i sikte men bland fraktionerna inom partiet är humöret på topp – även Göran Persson gillar läget. I TV ger han sin efterträdare rådet att ”inte ha bråttom eftersom det är gott om tid”. Och så tilläger han; ”det finns en trötthet med alla de här politikerna som bara pratar”.

Socialdemokratiska politiker överlag bör således ligga lågt och höras så lite som möjligt. Slutar de prata politik och svara på frågor följer såväl uppskattning som opinionsframgångar – och ”hopp” för framtiden.

Politik är att tiga?

+ Granskning. Bra undersökande journalistik i DN om myndigheternas hantering av skattebetalarnas pengar.

– Plankning. TV-bolagens morgonsändningarna läser högt ur morgontidningarna som aldrig förr. Var finns den journalistiska ambitionen, de egna nyheterna och vinklingarna?