NINA ÅKESTAM: Det börjar närma sig den tiden på året när saker och ting ska sammanfattas. Jag som gillar politik och debatt håller mig helst i det hörnet. Och trots att vi snart lämnar ett supervalår med feministisk vår och regeringsskifte bakom oss, är det en fråga som särskilt seglar upp: 2014 var året då ordet kulturell appropiering fick fäste i den svenska debatten. 

Enligt Wikipedia är begreppet tydligt: övertagandet av en kulturs element av en annan kulturell grupp, särskilt användandet av en minoritets eller förtryckt grupps symboler eller andra kulturella element. I praktiken är det desto snårigare. Vad är en minoritetskultur? Vem är förtryckt? Handlar majoritet om makt eller antal människor? Den här förvirringen ledde till höstens kanske märkligaste artikel, när Nöjesguiden i en text om utklädning inför Halloween nådde slutsatsen att den som ville veta om kostymen var okej eller inte helt enkelt fick kommentera på inlägget för en personlig bedömning. Längre ifrån en tydlig teori än så kommer man nästan inte. 

Analysen av kulturell appropriering bygger i grunden på något jättebra: att alla människor ska försöka respektera varandra. Att man bör försöka undvika att göra saker som gör någon annan förbannad eller ledsen. Och att jag inte kan utgå från att alla andra tycker på ett visst sätt, bara för att jag gör det. Problemet är att begreppet dras med så många brister att det blir helt oanvändbart i vardagen. Först och främst har vi definitionsproblemet, som Nöjesguiden så tydligt snubblade över. Sen har vi kulturproblemet, som många har varit inne på i och med SDs ivriga vilja att bevara ”traditionell svensk kultur”. Det finns nämligen inte någon ”traditionell svensk kultur”. Kultur i alla dess uttrycksformer, från mat till musik till språk till kläder, ändras hela tiden. Det finns ingen början och inget slut. Allt pågår, och där är blandandet av uttryck och intryck från olika håll en självklar del. De som gillar att vifta med kulturell-approprierings-flaggan säger ofta att det är en avgrundsdjup skillnad mellan appropriering och assimilering. Men igen blir det svårt att se det i praktiken. Hur kan vi vara helt säkra på att du äter den där mezetallriken eller tacon med respekt? 

I slutändan är ingen politisk teori särskilt användbar om vi inte kan greppa den, förstå den och tillämpa den i våra egna liv. Och medan de flesta vid det här laget nog fattar att rasistiska nidbilder är helt idiotiska, är det inte lika tydligt när det handlar om det moraliskt tveksamma i att vara vit och lyssna på hiphop. Vi i Sverige behöver mer kulturell blandning och mer nyfikenhet. Tyvärr tror jag att diskussionen om kulturell appropriering, trots sina goda intentioner, snarare drar oss åt andra hållet.  

+ Första advent. Nu lämnar vi århundradets deppigaste november bakom oss. 

- Advokatbyråer. AllBrights senaste granskning visar att branschens mest jämställda byrå har 22% kvinnor i ledningen, trots att kvinnor har varit i majoritet på juristutbildningarna i över 20 år. Skärpning!