Hej Jessica Brüün och ni andra som tycker det är ett jäkla tjat om jämställdhet.

►LÄS MER: ”Låt mig baka bullar och dricka skumpa medan min man byter däck”

Som känner att det "gått överstyr". Som rentav tror det finns en hemlig lobbygrupp med uppgift att avköna samhället. Förgöra alla typiskt kvinnliga och manliga attribut och ideal. Dubba alla till hen(s). Hjärntvätta alla barn till att förneka vad de har mellan benen. En systematisk könshatarallians som vill göra Sverige till, som Julian Assange beskrev det: "ett feministiskt Saudiarabien".

Ursäkta att jag kommer och sliter av era fina foliehattar, men tänkte bara ge en annan bild. En bild av ett Sverige där gemene hen skiter i om du vill vara hemma och baka bullar och "raka fittan" (för att citera debattören Jessica Brüün"). Det svenska folket tycks, tyvärr även skita lite väl mycket i alla kvinnor som dagligen misshandlas och kränks av närstående män. Eller alla män som dör eller skadas allvarligt av gatuvåld. Utfört av andra män.

Däremot tycks många lägga väldigt mycket energi på att håna och kränka småpojkar som gillar rosa och att baka Frost-cupcakes framför att spela fotboll och härja med plastsvärd. De kallas bögiga mesar. Även av vuxna. De mobbas och kuvas. Kvinnor som vill tjäna lika mycket som sina manliga kollegor ses på som hot. De blir utfrysta och motarbetade. Kallade jobbiga bråksökare och bitchiga. När vi som vill vara och göra mer än de traditionella könsrollerna tillåter så ses vi på som hot. Trots att det enda vi är ute efter är frihet och öppenhet. DÄR har vi en hysteri, Jessica Brüün med meningsmedkämpar.

Det är ingen som hotar en hemmamamma som gillar att baka bullar och göra sig sexig för sin man. På sin höjd får hon en syrlig gliring. Jämför det med män som misshandlas, förföljs och hotas i lilla byn där de bor eftersom de avviker från machoideal och klassiska mansnormer. Eller med kvinnor som bara vill slippa bli utsatta för sexism på sina mansdominerade arbetsplatser.

Jag skulle kunna rabbla hur mycket statistik som helst som klart och tydligt visar på att vi fortfarande lever i ett ojämställt samhälle. Som visar att vi har en bra bit kvar innan människor, oavsett könstillhörighet har lika rätt- och möjligheter. Men det skulle bli en roman, och den här texten lider mot sitt slut.

Jag och många med mig har nämligen reella problem kring ojämställt arbetsliv och sjukvård, våld i nära relationer, sjuka och skeva könsrollsideal och liknande att kämpa emot. Då har man inte tid att böla över att det är så hemskt att bli pikad för att man väljer att leva i könsroller som hämtade från 50-talet.