Tolv månader på ett år, tolv timmar på klockans urtavla, tolv som basen i ett decimalsystem. Att tolv genom historien använts som en utgångspunkt fyller siffran med symbolik. 

Någon berättar att Dawit Isaak för tolfte gången i rad tvingas tillbringa julen i en avskalad dödscell. Isolerad från sina medfrågar och omvärlden är det tveksamt om han känner till att fångenskapen just gått in på tolfte året, än mindre att julen står för dörren. 

Efter mer än 4 100 dagar i ett av världens värsta fängelser är kampen för överlevnad överordnad allt. Det enda hoppet finns i omvärldens engagemang, i löftet att aldrig glömma och i förmågan att söka nya utgångspunkter.

Arbetet för Dawit Isaaks frigivning är i behov av ny utgångspunkt. Att den svensk-eritreanske journalisten fortfarande hålls inspärrad är ett nederlag för allt vad medkänsla och humanitet innebär, att tortyr och misshandel förgiftar tillvaron i Eritreas fängelser är ur alla aspekter svåruthärdligt.       

Åtskilliga gånger har det framhållits att Dawit Isaak är Sveriges enda politiske fånge, att han är den ende svensk som av Amnesty adopterats som samvetsfånge. Lika många gånger har det hävdats att det som kallas tyst diplomati är det enda medlet för att få honom fri. 

Vad som ligger till grund för den tysta diplomatin, vilka bedömningar som finns bakom är det dock få som känner till. Att strategin hittills varit ett misslyckande kan var och en konstatera. 

Utan att peka finger eller skuldbelägga är det dags att öppet utvärdera hanteringen av fallet Dawit Isaak. Av strategi och analyser som väglett beslutsfattandet genom åren bör slutsatser dras så att raden av bakslag inte upprepas. 

Konkret innebär det att vi behöver en medborgarkommission med uppgift att gå igenom det som skett och söka svar på grundläggande frågor. Innan det är för sent.

Hur kommer det sig att Sverige inte benhårt kräver villkorat EU- bistånd till den diktatur som håller Dawit Isaak? Varför söker inte regeringen brett internationellt stöd för mer kännbara åtgärder mot skurkregimen i Eritrea? Hur kommer det sig att den eritreanska ambassaden i Stockholm år efter år tillåts tvångsbeskatta exileritreaner och sedan skicka pengarna direkt till diktaturen?   

För en tid sedan mejlade jag en formell begäran till utrikesdepartementet om att få ta del av dossiern i fallet Dawit Isaak – trots öppenhet och offentlighetsprincip kommer min förfrågan att avslås. Kanske med hänvisning till att dokumentationen betraktas som internt arbetsmaterial, kanske därför att handlingarna är hemligstämplade av hänsyn till främmande makt. 

I all enkelhet illustrerar det problematiken; tystnadens strategi och hänsynstagandet till diktaturen fortsätter, oavsett vad som händer. 

I sin dödcell tillbringar Dawit Isaak om några dagar jul nummer tolv – låt den bli en ny utgångspunkt.

+ Protesterna mot Skolverket Över 80 000 har hittills skrivit på Dagens upprop om förbudet mot religiösa inslag på skolavslutningar.

– Snö och kyla Fyra månader kvar av vintern, sex månader till midsommar. Alla förtjänar en god jul.