FRIDAH JÖNSSON: Jaha, så Alice Munro fick Nobelpriset. Nu är ju inte jag Peter Englund, men jag vet vilka jag hade gett det till. Jag delar just nu mitt läshjärta mellan två författare:
Jonas Hassen Khemiri och Martin Schibbye.

Hassen Khemiri, denna underbara människa. Mitt förhållande till honom är som en manlig recensents förhållande till Håkan Hellström: Allt han gör är fem plus. Jag kan skapa hyllningsrubriker av allt han gör: Magisk hostning, Khemiri! Perfekt andetag, Jonas! Magnifikt skrattat, JHK!

Men den senaste tiden har min kärlek till honom vuxit sig starkare och starkare. Som när han skrev ett brev om Reva-projektet till Beatrice Ask i våras. Khemiri lyckades alltså på typ 12 000 tecken förmedla exakta och heartbreaking tankar och känslor och erfarenheter av samtidens rasism och strukturer, med meningar som ”Hur kommer det sig att det alltid finns pengar när resurssvaga ska förföljas men aldrig pengar när resurssvaga ska försvaras?”. Jag tycker faktiskt att en sådan text borde bli ganska så världsberömd. De senaste veckorna har jag insett vilket horribelt och elakt radarparet livet och döden är, men litteraturen jag läste under de värsta dagarna var det som gjorde att jag inte försvann in i en helt apatisk viljelös tillvaro.

Jag hetsläste Martin Schibbyes och Johan Perssons bok ”438 dagar” så fort den kom ut. De berättar om dagarna i etiopiskt fängelse, om hur deras tankar flippade ur och om hur de förenades med de andra fångarna i Justin Bieber-låtar och fotboll, men framförallt berättar Martin Schibbye om sina brev till sin fru. Alla detaljer och citat som Schibbye skriver har gjort något högst märkligt med min hjärna. Jag börjar nämligen tro att jag ÄR Schibbye. En natt vaknade jag i panik och var helt säker på att militärer stod utanför fönstren beredda att skjuta mig om jag sa var jag kom från. 

När känslan av att vara Martin Schibbye till slut hade lagt sig började jag istället tro att jag kände honom. Till bilder på honom och Johan Persson från Bokmässan satt jag och mys-tänkte ”åh, jag är så stolt över dem!”, och förra veckan frågade jag min sambo om vi inte ”ska bjuda hit Martin och Linnea i helgen?”, men avbröt mig själv när jag jag kom på att det eventuellt kan bli lite pinsamt stel tystnad över cantadoukycklingen när paret vi bjudit hem inte vet vilka vi är.  

Det var precis samma känsla som när jag i somras lyssnade på Jonas Hassen Khemiris Värvet-intervju för hundrade gången och till slut sa att ”alltså jag saknar Khemiri, nu är det för länge sedan jag såg honom!”, som vore jag ett trettonårigt One Direction-fan som vrålar över att Harry Styles till hundra procent tittade på just hen från scenen.

Kom igen, Svenska Akademien! Ni har två magiska författare som folk känner till, ni har en gråtande och skrattande läsare, ni har åtta miljoner kronor. Det är ju inte mer än rätt.

 

+ Ljuvligt. Emil Jensens, Edda Magnasons och Familjens ”Fått nåt i ögat”! Ljuvlig samtidskritik.

– Sluta med hetsjakten. Men kan vi inte bara leave
Miley Cyrus alone?