I dag kan vi prata om alkohol och dess konsekvenser. Det gillar jag. Allt är inte svart eller vitt och människor dricker sig inte redlöst fulla för att de är dåliga människor. Kanske är de bara så sorgligt illa rustade att det är det bästa de kommer på att ta till när livet värker.

Knark kan vi också prata om. Liksom ätstörningar och matmissbruk. Nu vågar tjejer, killar och föräldrar
ställa upp med namn och bild i tidningarna och berätta sin historia.

Det är fortfarande svårt för föräldrar att se sina barn må dåligt, men det går att diskutera och debattera och människor kommer på föreläsningar för att lyssna och
lära sig mer.

Ett av våra vanligaste självskadebeteenden är dock fortfarande tabu, och det är när unga använder sex som ångestdämpning. När de skadar sig själv med sex för att härda ut. Det orkar nästan inga föräldrar se eller fråga om. Det kommer för nära, går för djupt. Nej, inte mitt barn!

Men det är våra barn. Och det är långt vanligare än vi tror. 

Knappt två elever per högstadie- eller gymnasieklass har använt sex för att avsiktligt göra sig själva illa. Denna oroande statistik visas i en ny undersökning som för­säkringsbolaget If låtit göra.

Trettioåtta procent av tjejerna angav i undersökningen att de vid något eller flera tillfällen medvetet har skadat sig själva. Bland killar är siffran tjugotvå procent. Det innebär att nästan var tredje ungdom någon gång av­siktligt skadat sig själv. Drygt sex procent av tjejerna och tre procent av killarna uppgav att de använt sex för att
skada sig själva.

På sajten Intetillsalu.se berättar tjejer och killar om varför. Om att vara duktiga flickan på utsidan, men ha djupa sår på insidan. Om att känna att kroppen är värdelös. Om att försöka hantera ångesten, ta tillbaka makten. Om att bara skapa ännu mer ångest. Om att söka bekräftelse, om längtan om att få höra att man är vacker, att man duger. Om vilsenhet och drömmar och om att göra något så onämnbart, så skamligt att ingen vågar se eller fråga. Om att känna sig död i själen. Om tomhet och
ensamhet.

Jag minns när jag själv var ung, full av ångest och destruktiv – och hur jag trodde att ingen vuxen skulle klara av att höra vad jag hade att berätta. Många barn och ungdomar känner likadant i dag. De tror inte att vi är starka nog att höra deras historia.

Detta måste vi ändra på.

Vi vuxna måste visa att vi kan, vill och törs. Vi måste våga fråga. Om vi frågar visar vi också att vi klarar av att höra svaren. Vill du veta mer? På Intetillsalu.se finns en bra litteraturlista – och en guide till var man kan få hjälp, både som barn och vuxen.