Det verkar vara så himla viktigt för vuxna människor att skratta åt unga människor. I DN den 7/5 berättade två ungdomar om den press och de höga krav de känner (som lett till panikångest hos den ena av dem) och redan när jag öppnade tidningen hörde jag alla paniska ”amen så har det ALLTID VARIT!!!”-vrål i huvudet.

Jag har skrivit om ungas problem och ungas mående väldigt länge nu (folk verkar tro att tonåringar är någon sorts folkgrupp och jag blev tydligen ordförande för denna grupp) och varje gång jag sagt att jag är helt säker på att det är svårare att vara ung nu så fnyser alltid någon 60-talist att det ALLTID har varit svårt att vara ung och SÅ VAR DET PÅ MIN TID OCKSÅ och GUD VAD NI ÄR BORTSKÄMDA och TROR DU ATT VI KUNDE HOPPA IVÄG OCH BACKPACKA I THAILAND BARA SÅDÄR ELLER?!

Jag vet inte riktigt, men det jag undrar är varför äldre generationer tycker att det är så viktigt att förminska ungas psykiska ohälsa. Om vi säger att det alltid genom alla tider varit exakt lika svårt eller lätt att vara ung: Varför tar man då inte dagens unga på allvar? Varför är det då så viktigt att fota helt okända ungdomars citat i en morgontidning och lägga upp på Facebook och sarkastiskt skriva ”ja gud ja, så HIMLA HÖGA KRAV”? Varför är det då en sådan fruktansvärt liten petitess att ungdomar lider av depressioner och ätstörningar?

Annars kan man ju tycka att det är ett jävla gnäll på 70-talisterna. De glider omkring på sina jobb som har något med creative i titeln och sedan hämtar de barnen på dagis halv fyra och så öppnar de matkassen de fått hem till dörren och sedan tränar de en timme och så sätter de sig vid Facebook och gnäller på detta LIVSPUSSEL.

Så skriver jag detta någonstans och så får jag hundra mail om att jag minsann inte vet hur jobbigt de har det.
Så är förmodligen fallet. Eftersom stress är individuellt kan man liksom inte dra några riktlinjer för vem som får och inte får känna sig pressad. Men det är ju faktiskt lite bakvänt att Mia Skäringer blir ett helgon för stressade livspusslande 36-åriga morsor för att hon ”vågar berätta” (åh, alla dessa människor som ”vågar berätta”) när samma personer sedan hånar universitetsstudenter för att de berättar om sin panikångest i DN.

För ja, det kanske alltid har varit jobbigt att vara ung, men ett samhälle med sjuka skönhetsideal, bostadsbrist, skeva könsroller, hög arbetslöshet och ständig like-jakt på Facebook är inte heller de bästa förutsättningarna för att må toppen hela tiden.

+ Tonårsfans One Direction är i Sverige! Alla skrikgråtande tonårstjejer, jag är med er.

Svensk hiphop Alla dessa kassa sexlåtar med hysteriska beats, inte visste jag att det var den svenska hiphopscenen.