Public service–utredningen tycker att tv-licensavgiften är otidsenlig när allt fler tittar på tv i datorn och på mobilen. Därför vill de att alla ska tvingas att betala för Sveriges Television och Sveriges Radio via skatten. Jag vet inte. Känns det inte lite som om skivbolagen skulle tvångsdebitera alla hushåll för att många inte betalar för musiken?

Jag har också gjort en liten public service-utredning, i bakhuvudet, på lediga stunder. De där gångerna då jag råkar låta radion stå på lite för länge efter God morgon, världen! och hamnar mitt i en bunt religiösa sånger. Eller när jag slår på TV:n lite före nyheterna och får se reklamen för en ny dokusåpa. 

Det är då jag funderar på vilken rätt de har att tvinga oss att betala för detta, och om public service-bolagen själva begriper vad de är till för. Jag hör ofta SVT och SR tala om att de måste finnas för att producera smala program som ingen annan gör. Men för att få allmänhetens stöd för det hävdar de också att de måste ha fenomenala tittarsiffror, och därför vill de göra lika snaskig underhållning som alla andra. 

SVT skryter med frånvaron av reklam och kommersiella intressen, men jag noterar samtidigt loggorna från de storföretag som sponsrar programmen med mångmiljonbelopp varje år. Det är precis lika mycket reklam – bara mindre öppet. Public service påstår att de står fria från politiska intressen, men förvaltningsstiftelsen kontrolleras av partierna och de ger regelmässigt ordförandeposterna i bolagen till gamla politiker.

Så där håller det på. Varje argument förbyts i sin motsats så fort det tjänar public service-bolagens intressen. Man behöver inte låna in en mediegranskare från P 1:s ”Medierna” för att misstänka att det främsta skälet för public service i nuvarande form inte är att vi ska slippa reklam, eller att vi ska få smala program, eller breda, utan helt enkelt att det tjänar public service-bolagen väl. 

Om vi börjar från början, i stället för att ta allt för givet, borde public service avgiftsfinansieras – med avgifter på dem som väljer det, som för vilken betalkanal som helst. Om invändningen är att det finns ett allmänintresse av program med folkbildande ambitioner är det sådana som ska skattefinansieras, inte vissa bolag och vissa kanaler. Då är det bättre att bidra till mångfalden genom att stödja olika produktionsbolag och medieplattformar som gör sådana program än genom att ge nästan sju miljarder till några hus på gärdet, så att just de kan göra allsång, polisdramer och nyheter som de tycker att vi behöver. 

De första att jubla över förslaget borde vara public service, som skulle slippa göra dyra reklamkampanjer om att de är bäst och oumbärligast, och i stället kunde bevisa att de är det, i konkurrens med andra.

+ Purl Purl, en 1920-talsbar i London med förbudstidsromantik, elegans och exotiska drinkar. Eller vad sägs om en whisky- och konjaksbaserad Vieux Carre med torkad lax och absintsnö?


– EU-jakten EU tycks plötsligt mer intresserat av att jaga snusare och diktera bolagsstyrelsers könsfördelning än av att lösa eurokrisen.