Det är nationaldagstider. Man ska vara stolt svensk. Och jag är ledsen. Jag förstår att det här betraktas som rent landsförräderi. Men jag gillar verkligen inte att äta utomhus. ”Men det får man väl inte säga i det här la…”, ja. Ni fattar. Men jag är varm. Jag är svettig. Jag försöker hugga maten lite på måfå genom smutsiga bensinmackssolglasögon som en salongsberusad Darth Vader som försöker döda en kackerlacka.

Och det är inte det att jag har något emot uteserveringar. Jag har bara lite svårt för tiden på året när det BARA finns uteserveringar. Jag är 187 centimeter lång och två munkar och lite tjockare strumpor från 100 kilo. Det är inte det att jag är klumpig, jag är bara logistiskt utmanad. Att se mig försöka ta mig in till de där två lediga stolarna längst in genom en trängsel som hade gett en Ryan Air-flygvärdinna klaustrofobi är som att se en Biggest Loser-deltagare få capoeira-utmaningen första dagen på ranchen. Sen klämmer jag mig ner i en stålstol som designades av teamet bakom heimlichmanövern och försöka veckla ut en meny stor som en turistkarta. Och sen kommer maten. Och då nickar servitrisen avmätt och säger ”bestick? Det hämtar ni i baren”.

De borde göra en gren i Gladiatorerna av det.

Och hur små objekt får man egentligen paxa ett bord med på en svensk uteservering? Jacka? Väska? Tändare? Med all respekt, men det där mangamålet kan dra åt helvete. Det är sånt här som Högsta Domstolen verkligen borde reda ut en gång för alla.

Och har man väl hittat en plats, då slår man fan läger där. Utanför stryker en hotfull folkmassa omkring längs uteserveringens kant som pilotglasögonprydda zombies och väser ”rrrsäkta, ska ni gå snart?”, och man tänker ”aldrig, jag tänker dö här”. Skymningen faller och horden av anonyma ansikten drar sig närmare, men fuck you liksom. Vi har filtar och nötblandning, vi kan stanna här hela jävla vintern! Så folk börjar stå mellan borden. De börjar bli desperata. De börjar uppfinna bord. De balanserar rosé och bakad potatis på fönsterbleck. De försöker sitta på den där trecentimeterskanten av gasollampan. Någon ”ska bara låna askfatet” på ditt bord. Någon försöker ställa en stöl på en kort kille med platt frisyr.

Anarki utbryter.

Och det är då min fru säger ”jag ska bara gå på toaletten”. Fattar ni? Och varenda pilotglasögonzombie inom en kvadratkilometer vädrar i luften och väser ”LEEEDIG STOOOL!”. Om det görs en uppföljare till 300 kommer den handla om när Kung Leonidas möter en armé av en miljon ”kan jag ta den där sto…”
bara beväpnad med två crostinis och en servettsvan.

Så. Det är inte det att jag hatar sommaren. Jag längtar bara verkligen till en årstid när det är socialt accepterat att äta ute inomhus igen.

+ Det är en syskonbarnvagn du har där, ja … och du tänkte köra in den … här? På allvar?

… jo. Jo. Jag fattar. Men jag har själv barn. Och jag är fan rätt säker på att vagnen är mindre stöldbegärlig NÄR det ligger två ungar i den.