Hon säger det så enkelt. I förbifarten, som att be om en påtår: kan du fylla på här?

Utan att höja ett ögonbryn, utan ens något prövande i blicken berättar hon.

– Jag såg honom på gatan igår. Han drog på en barnvagn.

► LÄS MER: Sandra Beijers blogg på Metro Mode

Jag håller för andan. Måste blunda, ställer ner mitt glas, sväljer två gånger. Sedan svarar jag att det inte är möjligt. Han var ju sexton år alldeles nyss, satt bredvid mig på kemilektionen, orsakade svettningar och andnöd.

Hon skakar på huvudet.

- Det var femton år sedan. Kemilektionerna tog slut.

Jag har ett speciellt fack i mitt huvud för alla de namn som stått med brinnande tusch och inringade i blyertshjärtan i min dagbok. Jag katalogiserar smaker och dofter och sörjer då och då. Har fiktiva altare i särskilda hörn av staden. Där pågår enskilda scener om och om igen, jag kan dem utantill. Det är gängliga tonårspojkar som skjutit i höjden men inte i vikten än, som lutar sig fram i Gamla stans gränder och viskar att de förälskade nu. Det är tjugotvååriga indiekillar med svart lugg som beställer McFish på nattöppna hamburgerkedjor och delar med sig av sina pommes frites. Det är trettioåriga art directors som kan koder in till hemliga rum i nattklubbslokaler och tar mig med. Det är korta ögonblick som blivit till skarpa fotografier inuti, de återspelas som på film när jag passerar platserna.

Jag sparar ner dem för att de måste få fortsätta leva. I mitt huvud har till och med de allra olyckligaste uppbrotten ett lyckligt stillastående. Där växer aldrig sextonåriga pojkar upp, där skriver de på samma kemiprov, vänder sig mot mig, fyrar av ett leende.

Så när min vän fyller på sitt kaffe och byter ämne sker ett mycket litet jordskalv på uteserveringen där vi sitter. Hon vet inte om det, men det är min värld som vibrerar. Det är jag som måste strukturera om, byta plats i mitt bibliotek av pojknamn för att en sextonåring jag en gång kände numera drar en barnvagn på en gata här bredvid.

Och efteråt har jag separationsångest i två veckor, vältrar mig i känslan av att låna hans suddgummi vid tabellen av ett periodiskt system, minns exakt hur hans tonårsrygg var kurvad.

Det finns så många parallella världar, sådana som hade kunnat bli. Varje förälskelse är ett frö till ett helt liv med bebisar och sommarställe och nyårsafton på en tropisk ö. Varje ögonkast en lång roman, ett potentiellt lycklig slut.

Och det borde inte vara så konstigt. Jag vill ta tag i min vän och fråga, varför? Varför är det just kärlek som ska skrivas över och bytas ut? Var i kroppen förflyttas i sådant fall den explosionsartade känslan av en första kyss? Kanske är det inte alls meningen att det ska bli förträngt. Kanske är det meningen att där nya minnen tar vid svajar de äldre lika ståtligt bredvid.

Vi borde bygga altare över hela stan, sörja i alla gränder, nåla upp varenda fjäril i varenda mage och kapsla in i lufttäta lådor. Vad är annars poängen, med allt ihop - med hela livet - om man glömmer bort hur det kändes, egentligen?

+ Way Out West! 

- Att september närmar sig med stormsteg.