"Jag är jag, Anja. Gör mig inte till en symbol för era åsikter". Så sade den alpina skidåkaren Anja Pärson i sitt sommarprat i P1 i lördags. Hon hade just berättat att hon lever med en kvinna, och av hennes vädjan att döma förstod hon nog att folk inte skulle låta sig nöja, att de skulle försöka göra mer av det än hon hade lust med.

Själva kungörelsen, som kallas att "komma ut", är obligatorisk för alla homo-, bi-, trans- och intersexuella, det finns till och med en mentalitet av att de som inte kommer ut är fega, ryggradslösa. "Var fanns Ricky Martin när Marc Almond, Jimmy Somerville, Boy George och KD Lang riskerade sina karriärer på riktigt för att de ville leva öppet? Var var Peter Jöback? ", skrev till exempel Johan Hilton bittert om kändisar som alla vet är homo, men som har valt att inte prata om det eller som dröjer med att komma ut (31 mars 2010). "De förtjänar inga applåder", menade han. Förpliktelserna stannar emellertid inte vid att vara öppen om sin läggning.

Nationalencyklopedin beskriver bisexualitet som en "förmåga att förälska sig i och känna sexuell lust både till människor av det motsatta könet och till människor som är av samma kön som man själv". Det står inget om att denna förmåga även innebär ett alldeles särskilt brinnande politiskt engagemang. Ändå är det vad som krävs, inte bara av bisexuella som Anja Pärson utan av alla som rör sig bortom normen. Pride Uppsala gick så långt att de nyligen krävde att alla som gick med i hbtqi-demonstrationståget även skulle vara socialister. Och när Anja Pärson sade att hon inte ville göra politik av sin kärlek så lät reaktionerna inte vänta på sig.

Osolidariskt, påstår Ronnie Sandahl i en krönika på Aftonbladet.se i dag. Historielöst, menade Mian Lodalen i Studio Ett (25 juni 2012). Låt mig bara fråga dig, Ronnie Sandahl, vad har du själv gjort för kampen? Jag menar bortsett från att sitta i Sveriges största tidning och ta dig rätten att tala om för Anja Pärson vilka politiska frågor hon bör engagera sig i på grundval av vem hon knullar? Och Mian Lodalen, är det inte snarare du som är historielös när du kräver att Anja Pärson skall bli talesperson för alla sexuella minoriteter bara för att hon själv tillhör en? Syftet med hbtqi-kampen är väl ändå att alla skall ha samma rättigheter, inte att hbtqi-sexuella skall ha särskilda plikter?

Det beklämmande, anser jag, är inte att Anja tar för lite ansvar för hbtqi-rörelsen utan att hon alls skall behöva göra en grej av vad hon tänder på, att det förväntas av henne att hon delar med sig till alla och gör sig själv till en galjonsfigur. För egen del kommer jag alltid att förbehålla mig rätten att helt själv bestämma för vilka jag skall berätta om mitt sexliv och när, och vilka politiska frågor jag skall lägga tid och energi på. Det tycker jag alla borde få göra, oavsett läggning.

+ “Bra sagt Dan!”-memet som uppstått efter en kommentar av en Sverigdemokrat som glömde att byta konto innan han berömde sin egen intellektuella förmåga i ett kommentarsfält. Fnissar högt bara jag tänker på det.

Det här är min sista krönika på ett tag. Åter i augusti!