J ag har alltid haft lätt för att förälska mig i gestalter i böcker. De påhittade personerna blir vänner som följer mig i vardagen, på samma sätt som konstiga barn har låtsaskompisar. 

Faktum är att jag hade, inte en, utan två låtsaskompisar. 

Varje kväll, när jag var rädd att resten av familjen skulle somna före mig och lämna mig ensam i natten, satte sig Doktor Stefan och Blåbär vid sängen och talade med mig tills jag föll i sömn. Doktor Stefan var alltid klädd i vit rock. Allt han sa formulerades med stor precision. Blåbär var mer av excentriker, hon bubblade av fantastiska berättelser som Doktor Stefan metodiskt ifrågasatte.

De sista åren har jag dock haft svårt att hitta nya böcker med getstalter som jag vill ha som vänner. Jag tror att det är min Iphones fel. Det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att plocka upp telefonen och kolla Instagram, Facebook och Twitter. Sedan börjar jag om. Kanske har det hänt något på Instagram medan jag kollade de andra apparna? Jag skriver nästan aldrig någonting själv, utan är mer av en voyeur. Egentligen är jag heller inte så nyfiken på vad folk skriver. Den här rutinen är mer ett sätt att känna sig mindre ensam inför dagens prövningar.

Sedan bär jag Iphonen i fickan hela dagen, som en sköld mot ångest, tristess och känslan av att alla är ensamma och en dag ska dö. Varje gång något är tråkigt eller otäckt tar jag upp den, som när ”Mio min Mio” gömmer sig under sin osynlighetsmantel, och flyr in i de sociala medierna.

När jag för ett tag sedan tänkte på att människorna jag följer på Facebook, Twitter och Instagram håller på att ersätta mina litterära låtsaskompisar blev jag sorgsen och bestämde mig för att återse mina bondevänner i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”-serie. Häromveckan, när jag precis hunnit till den fjärde boken, ”Sista brevet till Sverige”, kom min flickväns föräldrar på besök från Göteborg. För att göra det mer bekvämt för dem lät vi dem sova i vår säng, medan vi lade oss på en uppblåsbar madrass i vardagsrummet.

Eftersom jag ibland har svårt att somna brukar jag om nätterna lyssna på ljudböcker för att inte ljuset från nattdukslampan ska störa min flickvän. Så, en natt när jag låg där på madrassen, med Moberg i hörlurar, dog huvudpersonen Kristina – min låtsaskompis vars hela liv jag följt i fyra romaner.

Jag grät och pressade kudden mot ansiktet för att inte väcka någon. Mina försök att kväva hulkningarna framkallade spastiska ryck i bröstet som rullade ut som vågor genom resten av kroppen. I en tårpaus lyfte jag den våta kudden från ansiktet och såg att min flickvän tittade på mig. ”Vad gör du”, frågade hon. Eftersom hon bara sett hur jag guppat under täcket samtidigt som jag bet i kudden kände jag att situationen var svår att förklara. ”Ingenting”, sa jag, vände mig om och tittade ut i mörkret.

+ Bra namn. Läste nyligen Elsa Beskows sagosamling ”Bubbelemuck”, där en av gestalterna har det, i alla bemärkelser, fantastiska namnet Sumpa Runka Gungfly.

Mons. Om jag ser en intervju till där författaren Mons Kallentoft berättar att han tycker att det är gott med tryffel skjuter jag mig.