Inför upplopp som de brittiska har högern och vänstern alltid standardförklaringar i beredskap. Högern talar om hänsynslösa gäng som endast förstår de hårda batongernas språk.

Vänstern invänder att det i många fall rör sig om undanskuffade ungdomar på glid, som bränner ned lokaler för att de inte har någon lokal.

Båda sidor har en poäng. Det är ofta de maktlösa som ser en chans att hävda sig, och arbetslöshet och utanförskap gör att de inte tycker sig ha mycket att förlora på att sätta städer i brand. Men det är också sant att det ofta är brutala kriminella som förstör och stjäl – även från de svagaste.

Men de som bara ser förtryckta stackare eller råbarkade kriminella missar ett skakande faktum: i upploppsleden finner man också en hel del ganska vanliga ungdomar. Många psykologer pekar på att det som ger upplopp och plundring sådan styrka är att det kan locka åskådare att delta – åtminstone under varma sommarlov.

Så många av våra normer bygger på vardagen och rädsla för andras reaktion. Under upploppen bryter
normaltillståndet samman. Polisen drar sig undan, ligister tar över gatan, slår sönder rutor och bär hem tv-apparater och mobiltelefoner.

Tonåringar ser sig omkring och noterar att brott inte möts av någon sanktion. Det är en unik, närmast overklig situation och de blir osäkra på hur de ska bete sig. En del följer då bara massan. Vissa kan till och med känna sig som losers om de inte utnyttjar tillfället.

Psykologer som Jason Nier talar om avindividualisering. Om man inte har utrustats med en stark inre med- och rättskänsla är det lätt att låta sig slukas av gruppen. Möjligheten att för en stund göra det
omöjliga och att trotsa polisen och lagarna innebär för många också en berusande maktkänsla.

Vi måste förstås kämpa mot utanförskapet politiskt och mot skadegörelse polisiärt. Men det räcker inte.
I alla tider har vi då och då sett upplopp och plundring, i rika och fattiga länder, i hög- och lågkonjunktur.

I slutet av 1980-talets rekordår associerade vi ”kravaller” till Kungsan i Stockholm. Den starkaste motkraften kommer alltid att vara den enskilda betraktaren som vågar säga nej och därmed bryter
masshypnosen och tvingar alla att fråga sig vad de egentligen håller på med.

+ Snart har inget riksdagsparti längre en ledare som sörjde Berlinmurens fall.

– Onödigt slamriga Bilar 2. Jag får väl se om Bilar 1 med sonen i stället – 20 gånger till.