Jag har varit rädd för mycket, men aldrig för att flyga. Inte förrän kring 19:30 den 3 september förra året. Jag stod och köade till planet, sådär slött frånvarande som man blir när man har tråkigt. Just som jag gick ombord fick jag syn på piloten. Han satt i cockpit och slevade i sig youghurt ur en plastburk, och han såg så liten ut på något sätt, det var som något knäppte till i min hjärna. Plötsligt insåg jag hur skört allt är. En person som glömmer äta middag kan ju även glömma andra saker.

Varenda dag lägger vi våra liv i varandras händer, utan att tänka på det. Vi lämnar ifrån oss våra barn på dagis, litar på att ingen där kommer skada dem medan vi jobbar för att tjäna pengar som vi är säkra på att få längre fram. På vägen hem korsar vi gatan i trygg förvissning om att ingen av främlingarna i bilarna kommer att gasa så länge lyset visar rött för dem. Vi handlar mat och äter den utan oro eftersom vi förutsätter att de ansiktslösa anonyma som hanterat den har förvarat den under hygieniska förhållanden. Tanken att någon skulle kunna ha förgiftat den med flit faller oss inte ens in, för varför skulle någon göra något så ont?

Vi sätter oss på ett flygplan.

Andreas Lubitz hette piloten som kraschade Flight 4U9525 från Barcelona till Düsseldorf den 24 mars i år. Vi vet hans namn. Vi vet att han vägrade öppna dörren när den andra piloten kom tillbaka efter ett toabesök, och vi vet att det var av säkerhetsskäl denna dörr inte gick att öppna utifrån. Så att ingen skulle kunna ta sig in och kapa planet. Från svarta lådan vet vi att Andreas Lubitz andades alldeles stilla och lugnt medan han styrde planet rätt in i de franska alpbergen.

Det sägs att han var deprimerad. Att han och hans gravida flickvän hade problem. Aftonbladet rapporterar att han led av näthinneavlossning, en debattartikel i Expressen föreslår att han var stressad över att fackets ställning försvagats. Enligt brittiska Daily Star hemsöktes han av bögdemoner.

Många retar sig på att han inte kallas terrorist. Själv tycker jag att det är bra. Definitionen av terrorism är ”våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”. Andreas Lubitz mördade 149 personer. Men hittills pekar inget på att massmordet handlade om politik.

Självklart hade han ett motiv. Men tänk om det är av sorten som vi aldrig kan förstå eller förebygga?
Att stå inför det ogreppbara är terror. Inte terror som i politiskt våld, utan som i den förlamande skräcken i att vi är så bräckliga, att vad som helst kan hända närsomhelst, att inget går att kontrollera.

Inte ens det allra mest fascistiska samhälle kan skydda sig mot ondskan innanför dörrarna.

+ Härjedalens kommun överväger gratis busskort för ungdomar. En smart satsning för miljön, javisst. Men framför skulle det minska avstånden, både bokstavligen och socialt.

- I Sveriges största stad funderar man på att höja priset på busskort till nästan tusen spänn. Det känns som att det på ett kontor någonstans sitter några som inte tänker alls.