Den 14 september, för åtta år sedan, röstade svenska folket Nej till införandet av euron. Det var en söndag som jag än i dag minns med både obehag och glädje.

Obehaget kom av det ofattbara faktum att utrikesminister Anna Lindh hade mördats samma vecka. Det kastade skuggor över euroomröstningen och själv trodde jag nog på söndagsmorgonen att mordet skulle bidra till att ge Ja-sidan segern.

Så blev det inte. Nej-sidan segrade klart i omröstningen. Och det var märkligt eftersom samtliga de stora partierna, de tunga intresseorganisationerna och de ledande medierna tog ställning för medlemskap i EMU.

Motståndarna framställdes oftast som provinsiella och inskränkta, ja, som någon sorts efterblivna nationalister. Många överlägsna hånleenden riktades mot nej-sidans anhängare under de hårda kampanjveckorna.

Men argumentation mot euron vilade på rationell grund. Ett av de centrala argumenten på nej-sidan mot euron var att Europa inte är ett ”optimalt valutaområde” – vilket betyder att euroländernas ekonomier helt enkelt är så olika och aldrig helt kan vara i fas med varandra att en gemensam valuta och ränta inte kan passa alla samtidigt.

För så är det: Även om Grekland misskött sin ekonomi går det inte att komma ifrån att problemen blir hart när olösliga på grund av den gemensamma valutan. Eurons prestigeprojekt är dessutom extra
farligt i en tid av mycket instabil finanskapitalism.

Jag skulle önska att de som för inte så länge sedan var så tvärsäkra på eurons välsignelser hade den goda smaken att erkänna att Nej-sidan hade sina insikter. Det nuvarande ekonomiska eländet har sin huvudförklaring i euron, alltså i ett prestigeprojekt som de europeiska eliterna beslutade sig för. Men när den svenske statsministern i sin regeringsdeklaration lägger ut texten om den osäkra ekonomin, beskriver han det som en ”skuldstorm” som likt ett oväder drar in över världen. Vi har fått besök av en ”ovälkommen gäst”, sa Reinfeldt.

Ovälkommen gäst? Det var ju sådana som Reinfeldt och tusen andra Ja-sägare som bjöd in denna gäst. Och det var inte ens någon gäst, utan bara en dröm om ny stormaktsstatus för det gamla Europa.

Den drömmen orsakar nu nedskärningar och sömnlöshet över hela västvärlden och får Anders Borg att lägga en budget där framtiden tycks vara närapå inställd.

Som nejsägare till euron kan jag uttala de fruktansvärda men underbara orden: Vad var det vi sa?   

+ Gläder mig åt rosenskärans blommor som ännu vajar i min höstliga trädgård.

– Torka och svält i Östafrika, översvämningar i Pakistan. Vart tog klimatdebatten vägen?