Jag älskar kollektivtrafiken. För de små sakerna. Det vi gör i trafiken för att hålla oss så långt som möjligt från kollektivet. Sätten vi skapar små miniatyrlivsrum.
 
Tar av oss jackan med Loreen-koreografi. Vecklar upp dagstidning. Stiger på fullsatt buss och sufiesnurrar ryggsäck genom trängseln som något som Marvel borde basera någons nemesis signaturvapen på. Vad som behövs, för att hålla pöbeln på en högaffels avstånd.
 
Vi utvecklar system för att skydda den lediga sittplatsen bredvid oss som får gränsvakten vid Rio Grande att verka avslappnad. Sätter väskan på den, som en liten Dödsstjärna. Och när alla platser bredvid alla väsklösa suckers fyllts, då höjer vi volymen i iPhone-lurarna och ser djupt koncentrerat ut genom fönstret. Tills någon knackar oss försynt på axeln, varpå vårt ansikte genast spricker upp av förvåning och utbrister ”åh, FÖRLÅT! Jag SÅG dig inte!”.
 
Och så tar vi väskan i famnen med ett ursäktande leende, samtidigt som vi bara precis flyttar benet så mycket åt vänster att de som sätter sig bredvid inte får plats med knäna för den där utbuktningen i sätet framför. Så att de får vinkla kroppen snett ut i gången, och ägna resten av resan åt att mumla ”förlåt, förlåt”, när alla nypåstigna går in i dem. Som straff för att de vågat förorätta sin härskare.
 
Och när det en kvart senare öppnas ett ledigt säte tvärs över gången, och de flyttar dit, då kastar vi en sårad blick efter dem som om de precis röstat ut oss från örådet. Och snäser ”efter allt jag har gjort för dig” bara precis så högt att de tror att det är inbillning.
 
De riktigt rutinerade pendlarna sätter sig förstås på gångplatsen från början. Och när någon stackars sate pekar på fönstersätet och undrar om det är ”ledigt”, då höjer vi ögonbrynen, fnyser och svarar ”nej, det ser du väl!”. Och sen vänder vi oss mot den tomma platsen, himlar med ögonen och muttrar ”mugglare, alltså”. 
 
Om de trots allt envisas suckar vi djupt, reser oss upp och släpper in dem. Och när vi satt oss igen stryker vi omsorgsfullt över väskan i vårt knä, släpper ner små, små bitar rostbiff genom en öppning i dragkedjan, och viskar ”snart, Nagini, snart ska du få komma ut och fröjdas i blodet av våra fiender”. Själv älskar jag att stiga på en buss där det sitter folk på alla fönsterplatser. Åååh, ruset av makt! Att möta deras skräckslagna blickar och veta att alldeles strax ska en av er väljas ut av mig att få er privata sfär förstörd. Det får mig att känna mig lite som om jag var med i Idol-juryn. ”Ska det bli du? Eller du? Eller kanske duuu? Det kan bli d…näää…DU blir det!”.
 
Så. Ja. Jag ville mest bara önska er alla en trevlig resa så här på måndagsmorgonen. And may the odds be ever in your favor.
 
+ Fight for your right
Folksamlingen framför nyanländ kollektivtrafik. Vårt samhälles sista verkliga köanarki. Borde K-märkas. 
 
Born to run Kroppsspråket när man försöker ta sig bakåt i en buss i rörelse. Som att åka skateboard väldigt, väldigt bajsnödig.