Det är en politisk omvälvning som är viktigare än USA:s presidentval och det är en rättsaffär som är större än Pussy Riot och Julian Assange tillsammans. Ändå hör vi så lite om det, för det händer i Kina, under sedvanligt tissel och tassel. Det rör sig om åtalet mot Bo Xilais fru för mordet på en engelsk affärsman. Bakom det pågår en brutal maktkamp i världens största land som snart har världens största ekonomi.

De två saker man med säkerhet visste om Kina 2012 var att kommunistpartiets ledning det året på ett stillsamt sätt skulle överföras till en ny generation ledare, och att en av dem skulle vara Bo Xilai. Bo var en populär och karismatisk politiker, som framträdde med en energi och humor som skilde honom från de grå byråkraterna i partiledningen. Han byggde sin bas som partichef i staden Chongqing genom att bekämpa organiserad brottslighet och förbättra offentliga tjänster. Allt med en rejäl dos nostalgi för den gamle tyrannen Mao, till exempel genom massmöten med revolutionssånger. Som Allsång på Skansen, kryddat med massmordsromantik.  

Men redan tidigt väcktes frågor om kriget mot ”maffian”. Bo och hans polischef arresterade till synes rutinmässigt tusentals kinesiska företagare, torterade dem och tog deras egendomar. Ofta bortfördes personer som hade kunnat vittna till deras fördel och deras familjer hotades. Financial Times dokumenterade tidigare i år hur en affärsman från Chongqing fördes till en hemlig anläggning, hölls vaken en vecka, misshandlades och gavs elchocker: ”De anklagade mig för alla möjliga brott, torterade mig tills jag erkände och tog sedan allt jag ägde – det är den verkliga Chongqingmodellen.”

Det var så Bo finansierade de sociala programmen och gjorde sig själv sanslöst rik. Men i februari tog allt slut, när Bo Xilais egen polischef flydde till ett amerikanskt konsulat för att han fruktade för sitt eget liv. Han avslöjade det mord Bos hustru gjort sig skyldig till, och de andra partitopparna såg chansen att göra sig av med en populär rival. Bo rensades ut och hustrun dömdes. 

Slutet gott, allting gott, enligt kommunistpartiet. Men affären har ertappat diktaturen med uniformsbrallorna nere. Den pulvriserar myten om ett stabilt land med fredliga maktskiften. Den avslöjar lögnen att partiet utser kompetenta personer på basis av meriter. Vi vet nu att ett råskinn kan komma hur långt som helst – hade Bo inte blivit ovän med sin polischef hade han snart varit en av Kinas ledare. En sådan person kan också göra så mycket större skada i en stat där makten över politik, domstolar, media och ekonomi – allt – läggs i samma händer. Och den visar också att folkligt missnöje som inte tillåts få demokratiska utlopp kan göra att de fattiga sätter sitt hopp till starka, hänsynslösa män.

+ Malmöfestivalen. En fest alla stadens delar och invånare verkligen möts, och toppartister som Anna Ternheim och Frida Hyvönen fyller stadens torg. 

Fallet Thomas Quick. Ju mer man hör om undermåliga förhör och utredningar desto mer får man bilden att detta är en av Sveriges största rättsskandaler.