Allt började med ett träd. Ett träd som rycktes upp från Istanbuls gröna lunga, Geziparken, för att kröna det turkiska tillväxtundret med ännu ett shoppingmonument. Ett träd som fick tusentals turkar att protestera mot det planlagda parkmordet för att sen utvecklas till miljonhövdade massmobiliseringar mot den tilltagande totalitarismen.

Premiärminister Recep Tayyip Erdogan som gör allt för att fimpa folkrörelsen som i snart två veckor manifesterat sitt missnöje säger att sociala medier är samhällets största hot. Det förstår jag. Ty utan Twitter och Facebook skulle vi inte ha någon insyn i vad som sker i ett land där hundratals journalister sitter fängslade. Turkiet har flest inspärrade journalister i världen. Fler än Eritrea, Iran och Kina. Det värsta brottet en journalist kan begå är att vidröra varbölden kring kurdernas rättigheter. Dem som premiärministern kallat för ”PKK-terrorister”. Eller det premiärministern förnekat, folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och pontiska greker.

Men hur kunde en man som sålde lemonad på Istanbuls gator och sen blev metropolens ”liberala” borgmästare och visade beundransvärd handlingskraft när han botade vattenbristen, motverkade miljöförstöringen och ordnade upp trafikkaoset plötsligt bli så auktoritär? En man som själv suttit fängslad för att han läste upp ”fel” dikt 1998. En man som tog över ett land i djup kris och lyfte det till ett finansiellt föredöme?

Mina turkiska kompisar som trodde att de var på väg in i Europa ser nu sitt land fjärma sig till en allt mer förtryckande världsdel. De talar om det nya alkoholförbudet, om dagen-efter-pillret som nu receptbelagts och abortförbuds-förslag. En väninna i Istanbul mailar mig från en påhittad adress på ett internet-café. Hon är säker på att säkerhetstjänsten granskar allt. ”Vi är rädda” säger hon och skriver om en kvinna som gjorde ett enkelt graviditetstest på ett sjukhus. Några veckor senare ringde sjukhuschefen upp hennes make för att fråga om han kände till fruns besök.

Förtryck försvinner inte som ett tropiskt regn tänker jag när jag ser solidaritetsplakat med texten: Tahir – Syntagma – Taksim. Tre torg där människor som fått nog rest sig upp. Men turkarna kommer tröttna, precis som grekerna och egyptierna. Och då krävs det av oss andra att vi blir den där nageln i ögat på makten som ser det fria ordet som samhällets största hot. Dags att boka en Istanbulresa för att stödja den turkiska sommaren.