En gång, under dimman som varit Florence Welchs ändlösa turnéliv hade hon en särdeles vild efterfest. Hon kan inte minnas exakt när den ägde rum eller vad som pågick.

– Men jag minns efteråt. Jag hade tappat en tand! Eller, jag hade slagit av en flisa. Men jag vet inte hur det gick till. Det var ett party. Och det fanns en räkning. Jag hade råkat sätta eld på ett hotellrum med ett värmeljus. Och allt jag vet är att barräkningen från hotellet var mycket större än räkningen från brandkåren, säger hon med en viss misstro i rösten.

– Det var den mest extrema baksmälla jag någonsin haft. Försök föreställa dig hur det var att ta de samtalen på morgonen.

Florence – den brittiska sångerskan i det av kritikerna älskade och väldigt framgångsrika Florence and the Machine har två album bakom sig – ”Lungs” och ”Ceremonials ”– men är ännu bara 25 år. Men hon har partyhistorier som matchar en åldrande rockstjärna. Och på vissa sätt framstår hon som en sådan – mer 1960-talets Rolling Stones än Adele. Hon har en fängslande vildhet som man inte längre ser hos dagens genomstylade popidoler.

Men Florences livsaptit samexisterar med en pragmatism som sätter ansvar i första rummet.

– Till slut bestämde jag mig för att dricka mindre medan jag var på turné. Det var för min rösts skull. Det är väldigt svårt att sjunga och hålla uppe takten som vi håller. Det är okej de första åren när du inte vet vart du är på väg. Men nu har jag en bättre bild av hur länge jag vill att det ska vara. Jag vill ha en karriär som P J Harvey eller Björk som fortfarande släpper album och har sina röster. Jag insåg att om jag ville ha en karriär som deras var jag tvungen att hålla igen mina utsvävningar.

Vintage rocker-sidan hos Welch kommer delvis från hennes pappa som gjorde karriär inom reklambranschen men höll på med musik när han var ung. Han introducerade lilla Florence för band som Velvet Underground och Love och det gav frukt. Han fick uppleva rockerlivet genom sin dotter när han körde hennes bands van runt hela Europa under deras första turné. (Florences syskon och styvfamilj, som hon har ett väldigt nära förhållande till, följer ofta med på turnéerna och hennes syster arbetar som hennes personliga assistent.)

– Vi behövde definitivt inte lugna ner oss när han var med, säger hon om sin pappa.
På Isle of Wight-festivalen fick hon tillfälle att skåla med Beyoncé, ett minnesvärt tillfälle.

– Jag gick på just före Jay-Z och hon kom förbi och sa ”Åh” och jag sa ”Åh” Och hon sa typ: ”Vilken ära att träffa dig!” Och jag sa typ: ”Och jösses, det är en sådan ära att träffa dig!” Och sedan sa hon och Kanye och jag skål och det var så surrealistiskt, berättar hon.

Det står klart under vårt möte på en pub i södra London att Florence är som lyckligast när saker händer och hon inte gärna sitter still. Under fotograferingen innan intervjun sjönk hon ihop och såg sårbar och besvärad ut.

Efter hennes globala genombrott med albumet ”Lungs” – som sålde platina flera gånger, kom uppgifter om att Florence drabbats av depression. Men det är inget hon vill diskutera i dag. Och de demoner och änglar hon sjunger om är inget som jagar henne privat.

– Men jag tror att man kan ha dem inom sig, säger hon.

Och är glaset till hälften fyllt eller till hälften tömt?

– Jag dricker hellre upp och funderar på saken, säger hon.

Florence Welch om Karl Lagerfeld

Så möttes de
”Jag var på Chanelvisningen, den på Grand Palais med de enorma fontänerna och den rosa klänningen med fjädrar jag hade gjorde att jag såg ut att flyta framåt. Jag var bakis och förkyld. Jag träffade Karl som var trevlig och sa ”Din hy är som porslin” och jag kände mig verkligen inte som porslin. Men han var väldigt snäll och uppmärksam.”

Arbetet tillsammans

”Karl fotograferade mina PR-bilder. Jag hade berättat om hur jag influerats av art deco-konstnärer som Erté och vi började direkt göra en klippbok. Det var den märkligaste situationen jag befunnit mig i, att klippa och klistra med Lagerfeld. Han gör allt själv, att klista in och göra en mood board. Och vi fick inspirationen till bilderna därifrån.”


Jobba för Karl
”När jag sjöng ’What the water gave me’ på Chanels 2012-visning på Paris modevecka var det otroligt. Vid ett tillfälle gick jag och höll Karl Lagerfeld i handen och jag kände ’Vad gör jag här? Jag
vet inte hur man går på en catwalk.’ Men det var en underbar upplevelse.”


Att vara en modemusa
”Jag tänker definitivt mer på hur jag ser ut nu för tiden. Jag är mer medveten om att jag blir granskad. Men jag har inte gjort några drastiska ändringar. Och det är väldigt trevligt att jag inte känt att jag måste göra några kompromisser för att bli accepterad inom modevärlden.”