Vid åttatiden på morgonen börjar ljudet stiga från de otaliga småfabriker och hantverkare som finns överallt gyttret av trånga gränder i Kamrangirchar utanför Bangladesh huvudstad Dhaka.
Samtidigt som övriga invånare börjar sitt dagliga slit för brödfödan ringlar en kö av kvinnor med sina barn utanför de bägge klinikerna som Läkare utan gränser öppnat.

Många av barnen är påfallande små och tunna. I kön för vägning och mätning står 25-åriga Poli med dottern Borsha, som tio dagar gammal väger 1,2 kilo.
– Vi är oroliga. Hon verkar inte må bra, säger Poli, som efter undersökningen får stanna över dagen med dottern på klinikens dagvård, där personalen kan observera hur amningen fungerar och om barnet ökar i vikt.

Fattigdom är en orsak till undernäringen – brist på kunskap en annan.
– Många föräldrar här ser inte undernäring som en sjukdom. De märker att barnet inte växer, men söker inte vård för det. När de kommer hit är det för att barnet fått andra sjukdomar till följd av sin undernäring, som diarréer, hudsjukdomar, luftvägsinfektioner eller feber. Då är barnet ofta redan i dåligt skick, berättar Jenny Söderberg, svensk sjuksköterska och medicinskt ansvarig för Läkare utan gränsers projekt i Bangladesh.

Undernärda barn skrivs in i klinikens nutritionsprogram. De får behandling, oftast med Plumpy Nut, som är en näringsrik jordnötskräm. Deras utveckling följs upp vid nya besök varje vecka.

Barnen vaccineras även mot bland annat mässling och kikhosta, sjukdomar som kan vara dödliga för ett redan försvagat barn. Samtidigt får mödrarna lära sig hur de kan tillaga mat för att den ska vara näringsrik, att de ska koka dricksvattnet och hur viktig hygienen är.
Alltför ofta behöver även barnens mammor vård. Många lider av kronisk undernäring och brist på vitaminer och spår-
ämnen.
– Mammorna är ofta själva undernärda och små till växten. Det gör att de är små över bäckenet och ofta får komplicerade förlossningar, säger Jenny.

Samtidigt som behovet av sjukvård är enormt i Kamrangirchar finns det knappast någon offentlig vård att få.
– I området finns en statlig sjukvårdsinrättning med två rum – för ett område med 400 000 människor. Man kan säga att myndigheterna har lämnat Kamrangirchar åt sitt öde, säger Tarek Ahmed, sambandsman vid hjälporganisationens projekt i Bangladesh.

FÖDD I TID – MEN VÄGER BARA 1,6 KILO

HJÄLP OSS RÄDDA LIV!

”Jag hoppas att han ska gå i skolan och studera”

På dagvården sitter 18-åriga Anu med sonen Ismail, 12 dagar, i famnen.
– Min son var sjuk, så jag kom hit. Han hade feber och hostade, och han ville inte ta bröstet, berättar hon.
Nu har Ismail fått medicin och och varit under observation dagtid i fem dagar och mår bättre.

Anu och hennes make kom till Dhaka för sju månader sedan, från en by ett par mil utanför huvudstaden.
Anu behövde tillgång till vård, eftersom hon väntade sitt första barn, samtidigt som maken letade efter jobb.
Som många andra nyinflyttade hamnade de i Kamrangirchars slum.

Maken är en av de tiotusentals rikshaförare som transporterar människor på Dhakas överfulla gator. En färd med riksha kostar runt 30 taka, vilket motsvarar tre kronor. Familjen klarar sig på hans lön, och har hopp för framtiden, säger Anu.
– Tidigare hyrde han en riksha och var tvungen att betala för det av sin lön. Nu har vi sparat och han har kunnat köpa en egen riksha.

Planen är att spara ihop pengar och köpa en riksha till, som de kan hyra ut.

För sonen Ismail finns andra framtidsdrömmar.
– Jag hoppas att han ska gå i skolan och studera. Och när han blir stor hoppas vi att han kan åka utomlands för att jobba så att han får ett bättre liv än vårt.