Aaron Israelson, 37, Bukarest.
Journalist.
Tidigare chefredaktör för gatutidningen Faktum i Göteborg.
Just nu bosatt i Rumäniens huvudstad Bukarest, där han arbetar med att starta en tidning som ska säljas av hemlösa.

"Tiggeriet går i arv", säger Martin Valfridsson, regeringens utredare för utsatta EU-medborgare. När han i måndags under en presskonferens presenterade sin slutrapport sa han sig ha träffat många som nu tigger vars föräldrar också varit tiggare. Nu oroar han sig för att deras barn i sin tur ska gå i föräldrarnas och förfädernas fotspår.

Föreställningen om ärftligt tiggeri går att spåra tillbaka till den av regeringen omhuldade hjälporganisationen Hjärta till hjärta ‒ som Valfridsson under presskonferensen uppmanade lyssnarna att swisha pengar till.

► LÄS MER: "Du som smygfotade tiggande kvinnor vid Centralen – kändes det bra?"

I Pauleasca, den rumänska by där Hjärta till hjärta bedriver huvuddelen av sina hjälpinsatser, känner de invånare som försörjer sig med hjälp av tiggarresor till bland annat Sverige, inte igen påståendet. Deras föräldrar jobbade, precis som den överväldigande majoriteten rumänska romer, inom jordbruket, i den industri som demolerades efter kommunismens fall eller som hantverkare. 

I likhet med så gott som alla andra tiggande romer jag träffat säger de att de sitter på svenska gator med tiggarkoppen framför sig för att deras barn ska slippa.

När krisen slog till mot Rumänien 2008 stängdes de sista överlevande fabrikerna från Ceaușescus tid och den redan massiva arbetslösheten bland landets romer blev grotesk.

I de fall fattiga kommuner, präglade av institutionell rasism, överhuvud taget betalar ut social- och barnbidrag räcker pengarna ändå inte till mat för dagen.

Tack vare EU-inträdet ett år tidigare kunde romerna åtminstone dra utomlands. Till en början jobbade många i jordbruket i Spanien och Italien. Men också där hann den ekonomiska krisen ikapp dem 2011. Tiggeriet på mer nordliga breddgrader blev den sista utvägen.

Precis som andra gästarbetare i rikare länder skickar romerna hem pengar. I Pauleasca är det uppenbart att det är romernas migration, självförsörjning och egenmakt som uträttat underverk ‒ snarare än Hjärta till hjärta. Nyrenoverade eller nybyggda hus står som spön i backen. En investering för framtiden.

Samhällets mångårige borgmästare, Dumitru Voicu, hyllar romerna som reser utomlands. De återvänder och investerar sina pengar hemmavid, säger han.

► LÄS MER: "Tältande EU-medborgare är tydligen okej – om de ska lyxshoppa på H&M"

På många håll i Rumänien och Bulgarien får de föräldrar som tigger utomlands råd att skicka sina barn till skolan. Även om skolan på papperet är avgiftsfri kostar transporter, rena och hela kläder, mat, anteckningsblock, pennor och skolböcker dyra pengar. Man uppskattar den faktiska kostnaden för ett rumänskt barn att gå i skola till 150 euro i månaden. 

"Det är för barnens skull vi tigger", säger lejonparten av de fattiga romerna i den svenska gatubilden. Återigen: de investerar i framtiden.

Det är visserligen sant att många barn som lämnas hemma också far illa utan föräldrauppsyn. Men för dem som tar med sig barnen till Sverige är Martin Valfridssons budskap bistert: de barnen ska inte ha rätt att gå i svensk skola.

Den politiken, om något, låter verkligen tiggeriet gå i arv.

Aaron Israelson