Drygt ett år efter det att redaktionsmedlemmarna på Charlie Hebdo, två polismän samt delar av gisslan på den judiska mataffären Hyper Cacher kallblodigt mördades i Paris, är den svenska debatten om förhållandet mellan yttrandefriheten och skyddet för den personliga integriteten på väg att kantra.

Integritet- och straffskyddsutredningen föreslog nämligen i veckan som gick att det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten ska ”moderniseras”, ”klargöras” och ”vidgas”.

Ett flertal av utredningens förslag framstår som okontroversiella och välmotiverade. Det är till exempel mycket svårt att invända mot förslagen om ett utvidgat straffansvar för olaga hot. Hot om att utsätta andra för brottsliga gärningar är inte de slag av yttranden som yttrandefriheten i första hand är tänkt att skydda, och sådana yttranden åtnjuter inte heller grundlagsskydd. I en tid av ökat näthat och hatpropaganda, är det även på tiden att utvidga straffbestämmelserna om ofredande.

► LÄS MER: Så ska näthatet stoppas

Däremot verkar utredningen har drabbats av såväl tunnelseende som ett allvarligt inslag av grupptänkande i de delar som gäller ärekränkningsbrott. Med risk för att jag härmed kränker utredningsmedlemmarnas självkänsla och värdighet – vilket i framtiden kan leda till straffansvar för förolämpning – kan det inte uteslutas att lagmannen Gudrun Antemar har överskridit regeringens utredningsdirektiv i dessa delar.

Utredningen föreslår nämligen att reglerna om förtal och förolämpning i brottsbalken ska stöpas om i grunden. Detta förutsätter i sin tur grundlagsändringar i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I klartext framstår det som uppenbart att utredningens förslag syftar till en mer omfattande kriminalisering än tidigare på det grundlagsskyddade området.

Ändringarna påstås vara motiverade av att Sverige ska leva upp till sina internationella åtaganden enligt bland annat artikel 8 i Europakonventionen, som garanterar var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

Endast pliktskyldigt redogör utredningen för att Europadomstolen i ett flertal avgöranden påmint om att Europarådets parlamentariska församling i oktober 2007 antog en resolution 1577 (2007) Towards decriminalisation of defamation. I resolutionen behandlas yttrandefrihetens roll som en hörnsten för det demokratiska samhället och pressens roll när det gäller utövandet av yttrandefriheten.

En ökad kriminalisering av ärekränkningsbrott går därför stick i stäv med denna rättsutveckling. Kriminalisering av ärekränkningsbrott bör enligt Europarådets resolution nämligen förbehållas hatpropaganda, uppmaningar till våld och främjande av förnekelse.

► LÄS MER: "Vi får inte låta rasisterna på nätet stå oemotsagda"

Någon närmare analys av rättsutvecklingen inom unionsrätten lyser dessutom med sin frånvaro i utredningen, i synnerhet vad gäller EU:s stadga om de grundläggande rättigheter och riskerna för ökad förtalsturism (så kallad "libel tourism"). Utredningen har inte heller övervägt om och hur dess förslag skulle öppna dörren på vid gavel för internationell rättslig hjälp i brottmål för ärekränkningsbrott.

I grunden är en ökad kriminalisering av förtal och förolämpning helt fel väg att gå. Alternativet är istället att ge dem som utsätts för denna typ av angrepp ökade möjligheter till att föra sin egen talan i civilrättsliga mål – inklusive genom att göra det möjligt att i svenska domstolar föra talan mot anonyma förövare, och möjliggöra att nättroll därmed kan tvingas fram och spricka i offentlighetens ljus – för att stävja allvarliga kränkningar av den personliga integriteten.

Yttrandefriheten och skyddet för den personliga integriteten står nämligen inte med nödvändighet i ett motsatsförhållande, vilket tyvärr verkar ha varit utredningens utgångspunkt. Inte heller är det i första hand statens ansvar att genom straffrättsliga sanktioner ingripa när enskilda kränker varandras självkänsla och värdighet. I det skymningsläge som för närvarande råder i Europa har det blivit omodernt och inopportunt att försvara tryck- och yttrandefriheten, i synnerhet när den kränker, chockerar eller stör staten, någon del av befolkningen eller för den delen en enskild individ. Ytterligare en dammlucka håller därmed på att rämna.

Ulf Öberg

Advokat