1995 dog en kvinna med Huntingtons sjukdom av en överdos av Stesolid, Doloxene och Doleron. Hennes mor, som assisterade henne, friades. I Sverige är det straffritt med medhjälp till självmord. Men om domstolen hade tolkat situationen som att modern varit mer aktiv i sitt handlande kunde hon ha dömts till uppemot sju år i fängelse.

Inom den svenska sjukvården kan man få frikort på läkarbesök, medicin och sjukresor. Folk är friskare än i många andra länder och lever länge. Vi kan välja vårdcentral, tandläkare, hemtjänst och äldreboende. Allt detta fungerar bra ända tills vi blir sjuka.

Medan ens sjukdom förvärras kvarstår allt färre valmöjligheter. När man blir gammal försvinner mycket av ens autonomi och möjligheter att välja i livet. Man kanske inte får välja vilket sjukhus ambulansen kör en till eller vilken typ av behandling man ska få. Man blir hänvisad till specialister och till slut är man så sjuk att nästan alla beslut tas av någon annan. På grund av sjukdomen har man redan förlorat kontrollen över sin kropp, den beter sig inte som den brukade. Vad har man då kvar som gammal och sjuk att bestämma över i sitt liv? Sjukdomen gör sitt och man är fast i sin sjukhussäng utan ork att ta sig upp eller ens argumentera för sin sak. Läkare efter läkare kommer med dåliga besked och det enda som finns kvar är elände och mörker. Man orkar inte mer. Man har redan insett att man aldrig kommer att komma hem igen och att det enda som återstår är döden. Som patient i detta läge kan man endast bestämma över om man vill fortsätta leva eller ej. Men inte ens det får man göra. För det är olagligt i Sverige att få hjälp att dö och den som trots det hjälper till kan hamna i fängelse. Varför kan man inte få välja när man ska dö?

Palliativ vård ska lindra symptom men har inte som syfte att läka sjukdomen. Den palliativa vården i Sverige är så bra att man kan fortsätta att ge palliativ behandling till kroniskt sjuka patienter under en längre tidsperiod än för ett par år sedan. Vilket kan innebära att många får allt ifrån ett par månader till ett tiotal månader mer att leva. För dem som kan utnyttja denna tid till att vara med sina nära och kära och få god livskvalitet är detta ovärderligt. Men för några få blir det i stället att lidandet förlängs. 

Vad svarar man en patient som säger: ”Jag vill inte vara med längre. Kan du hjälpa mig att dö?” Man svarar självklart: ”Det får jag inte göra.” För som sjukvårdspersonal är man bunden av svensk lagstiftning och den tillåter inte eutanasi.

Innebär detta att det inte förekommer dödshjälp i Sverige? Jag tror inte det. I stället riskerar goda människor som har för avsikt att lindra smärta och lidande att hamna i fängelse. Bara för att de inte kunnat se på när lidandet blivit större, för att de tillgodosett någons autonomi och rätt till att få bestämma över sin egen död.

Jag anser att det behövs en öppen diskussion om eutanasi och rätten att få dö en värdig död. Viktigt är att påpeka att jag inte låter mitt moraliska och etiska ställningstagande i detta påverka mitt arbete på något sätt.

David Kruppé-Magnusson

Vårdbiträde