Det är bra att Chimamanda Ngozi Adichie pamflett ”Alla borde vara feminister” har landat hos 100.000 elever på gymnasiet. Bokens lättsmälta och tillgängliga budskap behövs mer än någonsin.

Adichie skriver om de upplevelser, könsroller och strukturer som format henne till feminist och hon ger exempel på varför både män och kvinnor vinner på social, politisk och ekonomisk jämlikhet. Det kan tyckas vara självklara konstateranden, men efter att ha sett det absolut sista programmet av SVT:s ”Debatt” förra veckan så förstod jag, något chockad, att vi ännu har lång väg kvar att gå. Att vara feminist uppfattas fortfarande som en krigsförklaring mot män i allmänhet. Det är hög tid att få stopp på den demonisering av feminism som fortfarande förekommer. Det är en seglivad fördom, lika ingrodd som bränd gröt i botten av en kastrull. Feminister vill inte ta någonting. Vi vill tillföra.

► LÄS MER: "Vi moderater måste börja kalla oss feminister"

Ämnen som lönemässig diskriminering, vardagssexism eller näthat tycktes vara glömd denna historiska tv-kväll. Uttalanden som ”det låter märkligt att en man kallar sig feminist” och att det ”inte finns någonting som hindrar kvinnor” fick mig att baxna i tv-soffan. Det babblades om offerfeminism, allas fria val och manshatare. Visst finns det personer som vill söndra, krossa och härska, men de är fanatiker snarare än feminister. Istället för att frossa i febriga villfarelser borde vi titta på världen och tillvaron som den faktiskt ser ut.

Kvinnor utgör lite mer än hälften av jordens befolkning. Trots det innehar män den primära makten inom de flesta politiska, ekonomiska och religiösa positioner. Att vi lever i ett patriarkat är ett konstaterande utan någon som helst offer- eller hataspekt. Det är fakta som vi måste erkänna och jobba för att förändra.

Varför behövs då feminism? Varför könsstympas tre miljoner flickor per år, varför aborteras flickfoster, varför våldtas en kvinna var 14:e sekund i Sydafrika, varför utesluts kvinnor fortfarande från världens fredsprocesser, varför jobbar kvinnor mer än män men tjänar mindre, varför är den mesta forskningen fortfarande baserad på män, varför är 70 procent av de allra fattigaste i världen kvinnor, och varför frågas våldtäktsoffer ut i rätten om sin klädsel? Frågan blir svaret.

Som liberal feminist vill jag verka för social, politisk och ekonomisk jämlikhet mellan könen, både kvinnor och män. Jag kan konstatera att samtidigt som män är överrepresenterade i toppen, finns de också på botten. Strukturer, normer och förväntningar drabbar inte bara kvinnor. De stereotypa könsrollerna drabbar även män. 67 procent av de hemlösa är män, de halkar efter när det gäller utbildning, de får i högre grad sämre kontakt med barn och familj och de svarar för 70 procent av alla självmord i Sverige. Riskbeteende som missbruk, våld och kriminalitet hänger också ihop med traditionell maskulinitet, vilket är en frågeställning som i allra högsta grad engagerar feminister. Feminism blir verktyget för att förändra. För att uppnå jämställdhet.

► LÄS MER: Kissie: "Mina bröst gör att jag är portad från den feministiska klubben"

Som feminist kan du både konstatera att kvinnor inte kan fortsätta att arbeta obetalt åtta timmar mer i veckan än män och att drygt tre procent manliga lärare i förskolan är för få och behöver bli fler. Som feminist finns heller ingen motsättning i att verka för att fler kvinnor kommer till tals i media eftersom vi är kraftigt underrepresenterade, samtidigt som vi ur ett genusperspektiv måste jobba med orsakerna till pojkars generellt sett sämre betyg i skolan.

Ja, jag är feminist. Nej, jag hatar inte män. Jag får gratulera alla gymnasieelever som genom Adichies bok får en lämplig introduktion i feminism, både de som ser innehållet som självklart och de som kanske fortfarande har sina funderingar. Kan de som INTE strävar efter ekonomisk, politisk och social jämlikhet mellan alla kön räcka upp en hand?

Alla borde sannerligen vara feminister. Alla kloka människor är det.

Susanne Delastacia

Journalist och programledare