Hugo Hultqvist, 31, Bromma.

Tjänsteman och frilansande kulturskribent.

Svar till Sara Skyttedal (Metro 10/6).

Som tjänsteman på Migrationsverket är jag en av dem som varje dag möter asylsökande som skakar min hand när samtalet avslutas och uttrycker en lättnad över att bli mottagna. Tacksamheten finns där hela tiden, vid varje samtal. Även i de möten där känslan av osäkerheten som det innebär att möta en främmande myndighet är stark. Mina erfarenheter av asylsökande liknar dem Somar Al Naher berättar om i Aftonbladet 5 juni. Om jag själv vore asylsökande skulle frustrationen växa över att väntetiderna kan vara långa och att etableringen i samhället är en långsam process. Jag vet att glädjen hos de asylsökande kommer att mattas och oron öka under väntan. En migrationsprocess är komplicerad både för myndigheter och individer.

Debattören och KDU-ledaren Sara Skyttedal upprörs över bristen på tacksamhet i Al Nahers berättelse och hon undrar om det finns fler otacksamma där ute. Själv delar jag inte någon sådan oro i den vardag jag möter i mitt arbete. Och vems verklighet skall egentligen gälla, den asylsökandes, tjänstemannens eller politikerns?

Skyttedal skriver till Al Naher att ”likt ett barn förstår hon inte att det medborgarskap hon har fått av Sverige är frivilligt givet och inte något hon kan kräva”. Det finns flera problem med formuleringen. För det första är det förminskande att jämföra Al Naher, som är 33 år, med ett barn. När det sedan kommer till argumentet att Sverige ”frivilligt” gett Al Naher hennes medborgarskap och att det därför skulle finnas en gåvoobalans mellan den asylsökande och staten så visar det att Skyttedal inte förstår vad skillnaden är mellan att använda en rättighet eller att få en gåva. Sverige har skrivit under deklarationer om asylrätt vilka grundas i mänskliga rättigheter som tillkommit i Europa och som åtjnuts här i högre grad än i andra delar av världen. Det gör att människor söker sig hit. Då undrar jag på vilket sätt asylskydd och medborgarskap är något som Sverige ”frivilligt” gett Al Nahers familj? Eftersom Al Naher fick medborgarskap var det inget frivilligt, utan en rättighet, i och med att det beviljades.

Det som skiljer en politiker från en tjänsteman är att politiker själva kan välja vilka de vill lyssna på. Sara Skyttedal – jag vill gärna lyssna på dig, jag behöver förstå hur du menar, precis på det vis som tjänstemannaämbetet kräver att alla ska höras. Sverige behöver börja lyfta fram en mångfald av berättelser ur vardagen och här delgav jag en del av min oro. Är den annorlunda än din?

Det jag oroas över är att den borgerliga tacksamhetsretoriken och skuldbeläggandet av svaga tippar över till skyldighetskrav och suddar bort rättighetsperspektivet. Varför måste utsatta grupper känna så mycket tacksamhetsskuld till alla? Vem ska få ha rätt att tala utan att förklara sin tacksamhet hela tiden?

Min fråga till Sara Skyttedal är om det inte ska vara så att asylsökande ska kunna få klaga på asylprocessen, utan bara vara tacksamt tysta? Den riktiga frågan Skyttedal bör ställa till Al Naher är egentligen: "Jag heter Sara Skyttedal och är själv politiskt förtroendevald – hur kunde det bli så här för dig Al Naher, finns det andra som delar dina bekymmer och vad tycker du att vi kan göra?"

Det känns mer konstruktivt än att de starkare ska känna sig kränkta av de svagare.

Hugo Hultqvist

Tjänsteman och frilansande kulturskribent

LÄS MER: Den som får asyl borde vara tacksam mot Sverige