Om skribenten

Nora Eliasson, 26 år.

Jobbar som undersköterska.

Bor i Göteborg.

Jag såg ett inslag på Aktuellt en kväll, det handlade om hur barn viktmobbas i den egna familjen. "Men alltså herregud vilken sjuk grej", tänkte jag och fick panikgoogla hela artilleriet av hoppingivande saker för att inte gråta ihjäl mig. Och sen ba.

Jag minns hur jag också blev viktmobbad. Alltså, jättemycket. Och jag minns hur min kusin blev det. Några av mina absolut klaraste barndomsminnen berättar om det. De förtäljer inte hur trevligt ett bio- eller teaterbesök med mina släktingar kunde vara, utan hur jag hånades för mängden godis jag handlade innan det.

"Man kan ställa en kaffekopp på den där stussen!"

"Men herregud, du har alltså gått från barnstorlekar till VUXENSTORLEKAR nu Nora."

”Du kan väl cykla till Jossan, det behöver du” och flinande trycka ett menande pekfinger i magen på mig.

"Du är så fet att till och med ditt huvud är tungt", när jag låg med knoppen i någons knä.

Och alltid, alltid: "Ska du verkligen äta det där?".

Även i vuxen ålder. Som att jag inte är kapabel att fatta egna beslut gällande min egen kropp.

Det var en fråga om omtanke. So I was told. Och jag förstår att ingen närstående vill se barnet utveckla en sjuklig övervikt eftersom det är farligt. Men det är ju oftast inte fetma det är tal om, eller hur? Det är tal om något eller några få kilon. Om barnet hämmas av den egna kroppsformen finns det sätt att prata om det som inte är dömande.

För mig handlade aldrig kommentarerna ovan om huruvida jag faktiskt hade gått från barn- till vuxenstorlekar, den delen var bara ett konstaterande.

Det som brände fast var värderingarna i dem, de innehöll ett äckel och en skam som var mer nedbrytande än alla cykelturer i världen. För det var såklart aldrig cykelturen som var problemet. Det var fingret i magen. Tonen i rösten. De menande blickarna på den lite för trånga tröjan.

Jag glorifierar inte fetma, jag förespråkar inte Dumleklubbor till middag. Men är det fullkomligt otänkbart att ge barnet utrymme och uppmuntran att älska en överviktig kropp? Det är svårt nog även utan närståendes kommentarer, tro mig. Jag önskar att jag hade getts den chansen och förstått redan då det jag vet idag: att jag är en bra, älskvärd och på alla sätt fullgod människa även i en för trång tröja.

Jag är faster och känner för mina brorsdöttrar så som jag antar att de allra flesta känner för barnen i deras närhet – jag älskar dem till döden och vill att de skall njuta och ta för sig av livet.

Jag önskar dem cykelturer och självkänsla och asgarv och oändligt mycket kärlek och insikter och biogodis och trygghet och kattungar och deras farfars hemmagjorda pizza och fågelkvitter och ångest och nya språk och lukten av regn mot varm asfalt och hångel och solsken och allt annat som gör livet värt att leva.

Men det som fan inte rör mig i ryggen är om de upplever det med eller utan dubbelhakor.

Nora Eliasson, undersköterska