Johan Engdahl,  docent i hjärtsjukdomar och ordförande i Svenska Rådet för HLR samt 

Jacob Hollenberg, docent i hjärtsjukdomar och forskningsledare vid centrum för Hjärtstoppsforskning, Karolinska Institutet och Södersjukhuset.

Det finns inte så många ögonblick i livet där det är så avgörande för någon annans liv om vi bestämmer oss för att handla omedelbart. Vi kan, utan att det får särskilt stora konsekvenser, sova tio minuter längre, förlänga fikapausen på jobbet och till och med vänta några minuter med att svara på ett SMS. Vi kan till och med missa en buss utan att det får stora konsekvenser.

När en person drabbas av plötsligt hjärtstopp är däremot sekunder och minuter oerhört viktiga. Efter några minuter utan behandling har chanserna till överlevnad minskat ordentligt och efter mer än tio minuter överlever få utan behandling. När någon drabbats av plötsligt hjärtstopp måste det finnas en beredskap hos oss som är vittnen att konstatera vad som hänt, börja behandla och larma 112. Utan fördröjning.

LÄS MER: Nej, att hosta funkar inte – här är ett bättre trick mot hjärtattacker

Visst inträffar de flesta hjärtstopp i hemmet och drabbar också framför allt äldre personer, men plötsligt hjärtstopp inträffar också på arbetet, på bussen och på golfbanan och du kan vara det vittne som finns på plats när det händer.

Plötslig hjärtdöd är åtminstone tjugo gånger vanligare än trafikdöden. Enkla åtgärder som alla kan lära sig i form av hjärt-lungräddning (HLR) och användande av en automatisk hjärtstartare påverkar överlevnaden påtagligt och borde vara en integrerad del av samhället – men är det inte ännu. Varför är det så?

En del hävdar att detta är ett uppdrag för sjukvården, men sjukvårdens möjlighet att finnas på alla platser eller att ta sig dit inom fem minuter är minst sagt begränsade. Dyster statistik från svenska hjärt-lungräddningsregistret visar att det i hälften av fallen tar mer än tio minuter för en ambulans att komma till platsen för ett hjärtstopp, för tjugo år sedan var den så kallade mediantiden sex minuter. En framtida förbättring av överlevnaden måste alltså bygga på förändringar i samhället utanför sjukvården och dessa förändringar måste ske i skolan, i föreningar, på arbetsplatser och inte minst inom de regelverk som styr dessa verksamheter.

LÄS MER: Ambulanssjuksköterskan Cecilia: Ingen ville hjälpa oss rädda femåringen

Vi måste alltså sprida kunskap om HLR och hjärtstartare på samma sätt som vi sprider simkunnighet, brandsläckare, kaffeautomater och regler om vilken typ av skor man måste bära på en byggarbetsplats. HLR bör vara en färdighet som finns hos alla som slutar grundskolan. HLR bör också ingå som obligatorisk del i körkortsutbildningen och hjärtstartare bör spridas på bred front i samhället. En automatisk hjärtstartare är en blygsam investering för de flesta verksamheter och alla kan lära sig att använda den. Det är enkelt att rädda liv med HLR och hjärtstartare, så vad väntar vi på?

Johan Engdahl och Jacob Hollenberg