Om skribenten

Ellinor Löfgren, 19 år.

Känd som Pdotter i sociala medier.
Bor i Gnesta.
Jobbar som bloggare på Pdotter.com, och driver podcasten Måndagspepp.
Avskyr disktrasor och jantelagen.

DEBATT: Jag vill inte höra mer. Jag vill inte höra om era snabbaste sätt för att gå ner i vikt. Jag vill inte höra om “nyttigare alternativ” till alla mina maträtter och jag vill inte höra om hur ni ska cykla hem ifrån jobbet i stället för att ta bussen. 

“Nej tack, det är bra, jag ska hålla igen lite på onyttigheterna”, säger en tjejkompis när jag erbjuder fikabröd. Hon får direkt beröm för att hon står emot frestelsen.

En annan vän väljer sallad till lunch i stället för lasagnen, den som jag beställde. “För mycket kolhydrater”, säger hon. Jag tittar frågande på min tallrik, hon beställde ju en likadan när vi var här i höstas.

Sommaren knackar på dörren och aldrig förr har det varit så påtagligt att det hälsosamma är det rätta. Det är inte längre en trend, utan en norm. Alla skall vara en del av den oavsett om du vill det eller inte, annars stödjer du indirekt övervikt. Den kroppsfiguren som kopplas ihop med stereotypen av att vara lat och ohälsosam, och det vill ju ingen anses vara.

Jag hugger in på min lasagne medan hon direkt ger sig in på ämnet kläder och sommarens alla dilemman. I linnen såg armarna stora ut, och i shorts blev låren gigantiska. Hon avundades folk som kan bära magtröja, men hon själv skulle aldrig kunna det. Hennes mage var för slapp, tydligen. Omedvetet sög jag åt mig som en svamp utav allt hon sa och nickade instämmande.

Hon har ätit klart, men brödet lämnade hon kvar. Precis innan jag hann fråga om jag kunde få ta de två skivorna la hon servetten över. Jag kände mig dum, såklart äter man inte vitt bröd den här tiden på året. 

När jag kommer hem loggar jag in på min blogg och i kommentarsfältet konstaterar en anonym att jag inte tränat på länge och att mina armar ser ut att ha blivit större. Jag slår igen min laptop och ställer mig framför spegeln. I varannan pose är jag avslappnad, i nästa spänner jag min bicep och drar bak armfettet.

Sen slår det mig. Vad håller jag på med? Jag har aldrig tidigare reflekterat över storleken på mina armar, eller att jag inte har tränat på länge. 

Mat och inställning till kost och träning tillskriver människor olika egenskaper. Den feta kroppen (som alla är livrädda för) symboliserar oduglighet och lathet. Det starka föraktet mot övervikt gör att vi granskar våra kroppar och träningsvanor på ett sätt som blir ohälsosamt, även om vi säger att vi gör det för att vara just hälsosamma.

Men jag ser inte det sunda i att få ångest över att du haft ett träningsuppehåll, att du tvingar sig själv att äta mat du inte tycker om bara för att den är nyttigare, eller att du ständigt är rädd för att gå upp i vikt. Då är det väl hälsosammare att vara en fri människa, obunden av kroppsfixering? 

Det räcker nu. Jag tänker inte träna med självhat som drivkraft. Jag tänker inte verka hälsosam, till priset av att må dåligt på insidan. Jag tänker inte vara en del utav fettföraktet. Utan jag tänker välja lasagne framför sallad, utan att få dåligt samvete. Jag tänker inte påverkas mer.

Ellinor Löfgren, bloggare