Om skribenten

Robert Nilsson, 43 år.

Arbetar inom Kriminalvården.

Bor i Nyköping.

Har fyra barn – tre flickor och en pojke – i åldrarna 1 1/2 år till 22. 

Har tidigare kandiderat för Feministiskt initiativ, men är numera vänsterpartist.

DEBATT: Joakim Lamotte skriver en krönika som ger antifeministerna mer halm åt deras halmgubbar – en självupplevd anekdot där Lamottes könade glasögon är analysverktyget. Det är några saker som jag vill peka på för att sedan knyta ihop säcken med en egen anekdotisk skildring.

Lamotte skriver i Göteborgs-Posten: "Det utspelade sig en scen på pendeltåget. I vagnen satt en mamma och en pojke i klänning med blommor och retrofärger. Inget märkvärdigt med den saken. Pojkar i klänningar händer det att man ser ibland nuförtiden."

1. Antagandet om barnets kön.

Lamotte utgår från att barnet är en pojke, vilket han förmodligen baserar på utifrån vad han sett och hört. Pojken hade kanske ett typiskt pojkutseende och typiskt pojknamn. Men var det en pojke i den bemärkelse som Lamotte anser vara en pojke? Det vet vi inte. Enda sättet att ta reda på det är att fråga barnet – något som inte har gjorts.

Åtminstone redogör inte Lamotte för det. Han bara utgår från att det är så utifrån sin egen föreställning om vad som är att betrakta som pojke och vad som inte är det. Lamotte beskriver inte vad han ser som pojke - så här får vi sluta oss till att det är utifrån de gängse – traditionella – könsstereotyperna han identifierade barnet som pojke.

2. Påståendet om det omärkvärdiga.

Självmotsägelsen. Lamotte gör gällande att en pojke i klänning inte är något "märkvärdigt". Jo, det är det och det är just därför han lägger märke till det. Hade det varit en pojke i traditionella pojkkläder, så hade inte Lamotte lagt märke till det och det hade inte blivit någon krönika.

Lamotte fortsätter: "Det som satte händelsen i annan dager var att pojken uppenbarligen inte kände sig bekväm med klänningen och påtalade detta gång efter annan till mamman. Hon försökte ignorera hans protester så gott det gick, men efter mer intensiva invändningar fick hon till slut lova att byta ut klänningen mot jeans och tröja när de kom hem."

3. Antagandet om tvång.

Lamotte antar att barnet tvingats på kläder. Min vän berättade om hur han och hans son hade en stor dispyt i samband med påklädning inför det att de skulle gå ut för några vintrar sedan. Sonen vägrade klä på sig. Trots faderns tjat. Trots att det var strax runt nollgradigt. Fadern gav upp och lät sonen ha sin vilja igenom. Väl ute på lekplatsen började sonen frysa. Sonen sa att han ville ha kläder.

Tänk er då att någon som Lamotte skulle ha suttit betraktat det hela på håll. Tänk er att det skulle ha blivit ett uppslag till en krönika rubricerad: "Pappor - sluta utsätt era söner för militärisk pennalism!"

En sådan text skulle – precis som Lamotte antar – utgå från antagandet om tvång: att pappan tvingat sin son att gå ut halvnaken i kylan. Utifrån detta skulle skribenten framhäva sig själv som den som pekar ut detta missförhållande – som alltså grundar sig i skribentens egna antaganden och tolkningar.

Och så det här med könsneutralitet. Vår könsidentitet – lika lite som andra identiteter, som till exemepl vår yrkesidentitet – skiftar inte med vilka kläder vi har på oss. Läkaren hamnar liksom inte i ett förvirrat ingenmansland när hen klär på sig snickarbyxor för att snickra på altanen efter jobbet.

Robert Nilsson, samhällsdebattör och fyrabarnsfar